Huset står på ett berg med en duktig lutning utanför huset, hela 24 %. Inte så kul på vintern.



Innan vi fick vårt suterränghus på plats behövde vi spränga en hel del, vilket resulterade i att vi fick sprängsten i massor. Dessa användes sedan till att plana marken för plattan och infarten framför huset. Trots detta forslade vi bort 630 ton. När vi så småningom började intressera oss för tomten gjorde vi rabattmurar mot bergskanterna och använde sprängstenen vi hadel. Det som kostade i sammanhanget var A-cement (50 kronor säcken) till murningarna. Calle murade och jag snyggade till fogarna.

Överallt där vi grävt har vi stött på stenar av olika storlekar. Ingen sten har varit för stor att ta upp - enligt mig, men vi har delade åsikter om detta. 

Jag kommer ihåg en gång när Christian var 3 år. Stenen jag hittade (60 cm i diameter) skulle bara upp. När jag tog spettet och lyfte lite på stenbumlingen kastade Christian in en sten som landade under den, och på detta sätt hade vi så småningomstenbumlingen i markplan. Hur många stenar vi tagit upp går inte att räkna men det har blivit ett antal. 


Trädgårdsintresset kom nog från min mor som var uppvuxen på en bondgård. Hon flyttade till Stockholm och blev föreståndare för olika blomsteraffärer under min uppväxt. Det hände att jag fick hjälpa henne i butikerna. När tillfället gavs var det fantastiskt roligt att komponera buketter efter kundens önskemål. Jag kommer ihåg en episod som mamma inte var så glad över. En dag kom det in en ståtlig herre i ulster och det riktigt lyste välbestånd om honom. Han ville ha en vacker bukett till sin fästmö och det verkade inte som han brydde sig om vad det kostade. Jag föreslog den enormt vackra Baccararosen tillsammans med vit syren och eukalyptus på kvist. Satte dem tillsamman och han blev begeistrad.
Sagt och gjort.
Blommorna slogs in med extra tidningspapper som köldskydd för det var mitt i vintern. Till saken hör att Baccararosen var den absolut dyraste rosen man kunde köpa i en blomsteraffär på den tiden och buketten kostade ca 600 kr i dagens penningvärde. Dyrt? Ja, på den tiden chockerande dyrt men jag var stolt och lycklig.
Mamma var förtvivlad.
Hon berättade att rosor skall stå i iskallt vatten och syrener på kvist skall stå i varmt vatten.
Kring jul skulle en massa julgrupper planteras. Det var löpande band och jag tyckte det var kul. På den tiden gjordes grupperna i butikerna och kom inte färdiga som de gör nu för tiden. Så dagen före julaftonen jobbade vi till klockan tre på natten. Så var det varje år, vi fick fixa till julen hemma själva för vi såg inte mycket av vår mamma.



Att anlägga en trädgård kan vara allt från ingenting till en trädgårdsarkitekts dröm.Vi hade inte så mycket att röra oss med när huset stod klart och nog fanns det drömmar. Tänk om vi hade råd att anlita en trädgårdsarki-tekt? Och några som sedan utförde arbetet? Som sagt, drömma är gratis.
Här var vi nu och någonting behövde göras åt marken kring huset. Jag tyckte nog att jag hade tillräckligt på fötterna och jag var inte rädd för uppgiften. Tvärtom, jag såg fram emot ett få komponera och skapa. Det fanns heller ingen stress i sammanhanget. Trädgården fick helt sonika ta den tid den tog. Vi har väl skött trädgården i stort sett som alla andra under åren, inte för lite och inte för mycket.
Åren går och grannarna fäller kommentarer om mitt trädgårdsintresse, på både gott och ont. Min närmaste granne var disputerad toxikolog och trädgårdsintresserad. Vi gjorde en hel del ihop. Det var förresten hon som godkände ättika som bekämpningsmedel.

Så kommer då dagen när vi blev pensionärer och hade all tid i världen. Någonting måste man intressera sig för och äntligen skulle trädgården få sig en uppryckning. Vi skulle starta vårt trädgårdsprojekt, värt namnet.
Först skulle vi bara renovera badrummet och hallen. Någonstans i dessa projekt fick jag mitt andra diskbråck. Lika jävligt som det första och som jag opererades för 1983.
Denna gång ville man inte operera utan låta kroppen själv absorbera, vätskan från disken som tryckte mot nerven. Det tog tre år innan jag var helt smärtfri.
Calles tålamod under denna period var beundransvärd. All värk, och alla tunga mediciner gjorde mig inte till den enklaste att leva med, och utan Calle hade ingenting gjorts, det är ett som är säkert.

Evigt tacksam!

Ryggen var som sagt ett stort bekymmer varje dag, men allt gick. Jag säger som min mamma sade vid ett tillfälle då livet kändes tungt, det är bara att bita ihop och gå vidare. VÄND BLAD, sade kungen.

När vi rev alla gamla planteringar hade ju ogräset bonat in sig ordentligt under årens lopp. Gräskockorna gick inte att rubba. Här hade nog de flest gett upp.
Ok, det var bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta igång.
Vilken nivå lade vi oss på? Den grundliga såklart, vi gör inga slarviga jobb och det vi gjorde skulle hålla och jag ville absolut inte se att ogräset kom upp veckan därpå.

Vi började med att skotta upp jorden i skottkärran. Jag satt på långsidan och skakade loss ogräset. Samma jord blandades sedan med kogödsel och ibland med torv. Sedan lades allt tillbaka i rabatten.



Bild 1: Lite i taget och rabatt efter rabatt. 
Bild 2: Vad gjorde vi utan skottkärran?
Bild 3: Se så fin jorden blir – en fröjd att plantera i.
Bild 4: Rötter, rötter, rötter och småsten i massor. Egentligen borde småstenarna lagts tillbaka i jorden eftersom de värmer, men ibland var det bara för många.

De växter som fanns i rabatten sedan tidigare, ställdes i baljor med vatten eller jordslogs efter att ha rensats kring rotsystemen. Det var nästan ingenting som kastades.  En del flyttades eftersom trädgården planerades om. På detta sätt gick vi igenom precis all jord som fanns i rabatterna sedan tidigare.
Det var en riktig ögonfröjd att se en rabatt med näringsrik- och ogräsfri jord som bara väntade på sina växter.
Jag njöt!




Jag vet inte hur många jordlass vi köpt under årens lopp men det är några stycken. Hela tomten var ju i stort sett söndersprängd och fickorna i berget var ganska stora. Visserligen fyllde sprängaren upp mycket av håligheterna med sprängsten men fortfarande fanns det många ställen på tomten där det bildades gropar och försänkningar och dessa behövde fyllas upp.

Den här jordhögen var tänkt att höja gräsmattan på västra sidan om huset och jämna ut på baksidan.
Kunde man tänka sig en liten hjullastare att transportera jorden med? Eller varför inte en lastbil med kran?
Som sagt, normala människor…

Calle är stark, kanske inte lika stark som i ungdomen, men ändå. Skillnaden var också att vi nu var tvungna att lyssna på kroppen mer och göra det vi orkade eller sluta om det tog emot.

En del projekt tog flera dagar.


 

Förr i tiden eldade folk upp alla sura löv på sina tomter. Röken var outhärdlig att andas in!

Idag kan vi åka till återvinningscentralerna och lämna trädgårdsavfall. Det finns containrar för grenar och rötter, blad och kvistar så om man är rädd om miljön åker man dit och lämnar sitt avfall.
Återvinningen tar sedan hand om allt material och komposterar det.

Så småningom kan man som privatperson handla jord av dem, jord med bra kvalitet.



Trots att vår trädgård är förhållandevis liten har vi under trädgårdsprojektet haft ansenliga massor av träd-gårdsavfall. Allt har inte gått att kompostera och mycket har vi varit tvungna att få ner till mindre bitar så vi kunnat transportera bort det.

Till vår hjälp hade vi tre stycken Big Bags på en kubik vardera. När de var fulla baxade vi upp dem på flaket och körde till soptippen.

Jag vet inte hur vi hade klarat oss utan den bilen vi har. Ovärderlig!

Den kvalificerar sig kanske inte ur ett miljöperspektiv men det är tyvärr inget vi kan ta hänsyn till, även om man skulle vilja. Frågan är hur vi skulle löst det på annat sätt. Virke, cement/betong, jord, näring, maskiner och växter. Vi har ju fått plats med massor varje gång vi åkt och handlat, så ur det perspektivet har vi varit miljövänliga.
Fast om vi skall vara riktigt ärliga borde vi inte äga bilar överhuvudtaget. Ett önsketänkande är ju häst med vagn eller cykel.



I ett tidigt skede av trädgårdsprojektet insåg vi att vi behövde hjälp med hanteringen av allt avfall. Grenar krävde en större maskin (se bild), löv och ogräs kunde vispas sönder av lövblåsen.



När hösten kommer får vi ganska mycket löv från Blodlönnarna på framsidan och Skogslönnen på baksidan. Vi lägger upp alla löv i rabatterna inför vintern. Näringen går tillbaka till växterna och så skyddas de för den kalla vintern. Ett lätthanterligt sätt på hösten när man ändå är ganska trött på allt trädgårdsarbete.
På våren suger vi upp dem med lövblåsen som samtidigt tuggar sönder dem till småbitar. Dessa läggs sedan tillbaka i rabatten som ogrässkydd och något för daggmaskarna att jobba med.
Under årens lopp har det visat sig att tanken med att slippa rensa rabatter har verkligen införlivats. Jag rensar inte rabatter!


Var ställer man komposten på en liten tomt? Den passar ju inte in någonstans. På 90-talet kom det ut en massa olika plasttunnor för hushållskompost. Renhållningsverket hade extrapris för de som komposterade. Vi gjorde som alla andra och införskaffade en som jag aldrig tyckte om. Först var den på baksidan och sedan på framsidan och nu är den nermonterad och står i friggeboden.


Så en dag hade Calle gjort en egen som fick stå vid muren på framsidan, och där har den stått i över femton år.
Den är gjord av frigolitskivor och målad med ett tyskt fasadmaterial. Vi komposterar inte animaliskt avfall för det kräver lite mer av lådan och jag är livrädd för råttor nära huset.

Vi tömde behållaren 2019 och då hade det gått två år sedan sista tömningen. Jag tror inte att jag någonsin sett så fin kompost. Det formligen kryllade av daggmaskungar och gråsuggor. Jag tror också att frigoliten värmde och det snabbar ju på hela proces-sen.

Allt detta material lades på botten i pallkragarna när vi gjorde i ordning för kryddplantorna.


En vinter upptäckte vi en liten sork i lådan.
Rädd för råttor?
Jamen den här var ju så liten och söt.

Vilket hyckleri!

Den hade ett litet bo högst upp så när Calle lyfte på locket för att kasta in vårt avskrap tittade den på honom och undrade säkert vem han var.
Den flyttade på våren tack och lov.

På baksidan mot friggeboden byggde Calle en kompost med tre ”rum” och en framsida med löstagbara brädor.  

Jag tycker väl inte att den fungerar så bra. Det händer nästan ingenting och det beror säkert på att locket skyddar mot regn. Detta gör att den är för torr så vi kanske skall göra något åt detta framöver.


Vi har i stort sett inhandlat alla växter från Zetas Handelsträdgård i Kungen Kurva.

Zetas har verkligen en massa fint och ovanligt, dess-utom av bättre kvalitet även om man kan se att de ibland har samma leverantörer som de stora handelsträdgårdarna i Stockholm.


Sammanfattningsvis kan man säga att mina intentioner var att planera för ålderdomen och göra det hela lättskött. Jag älskar ju när det blommar, jag vill ha växter som inte alla grannar har och gärna lite ovanligare, samt att jag är besatt av att plantera så att färgerna på bladen ersätter blomning. Allt behöver inte bara vara grönt!
Så fantasilöst, enligt mig!

När man har en kuperad tomt blir det ett evigt springande från ena nivån till den andra. Det går väl an när man är ung men den tiden låg bakom oss. Vart man än gick såg man att här borde jag ge näring, här borde jag spruta med såplösning, här har vi ett ogräs, den här grenen borde tas bort, de här perennerna har blommat över och bör snyggas till – känner ni igen er?

Hur många vändor blir detta till friggeboden på en dag?

Jag fick en snilleblixt!


Varför tar vi inte pirran som inte används och gör en trädgårdsvagn?


Calle har ju alla verktyg som behövs och jag behövde bara några enkla plastlådor. 

Vid sådana här tillfällen är vi glada för att vi spar på alla konstiga saker efter andra projekt. Förr eller senare kommer de alltid till användning har det visat sig.


  Färdig vagn framifrån och bakifrån.

Här hade jag nu handskar, spadar, hackor, krattor, liten såg, sekatörer och saxar.
Knäskydden är verkligen bra när man är äldre. Myrr, snigelmat, ättika, bakpulver och såpa till bekämpning i sprayflaskor. Specialnäring för rosor och rododendron. Uppbindning med knytband, spikar och hammare.

I stort vad jag använder när jag går en vända till alla rabatter. Vagnen ändrar skepnad varje år och anpassas till trädgårdens förändringar.

JAG BORDE TA PATENT...