Bakgrund

Jag tycker väldigt mycket om mina pelargoner som blommar hela sommaren ute och hela vintern i garaget.

Ett tag undrade jag hur höga de kunde bli? Våra mäter 2,5 meter och de kan bli 4 meter  som högst. Om vi hade haft en högre takhöjd i garaget hade de också kunnat bli högre men tyvärr måste de klippas ner varje vår.

Under vinterhalvåret står de i garaget med ljustimer och har ca 18 grader varmt. En liten skvätt vatten någon gång, framförallt då man ser att jorden börjar lämna väggarna på krukan.

Vänster bild: Mårbacka.

Höger bild längst bak: Mums Mums.

Balkonglådorna har Calliope

Hängpelargonen Calliope är en riktig besvikelse. Någonstans hade jag lärt mig att en del pelargoner inte klarar av att stå ute i regnet och denna sort är en sådan. Vid nyplanteringen var det som förväntat och en månad senare hade det börjat blomma ordentligt. Så här långt har jag inga åsikter men senare när vi haft några skyfall blir bladen gula och rosa och de plantan slutar växa. Jag kan jämföra med en balkonglåda som står under tak om hur det borde sett ut. Frågan är vad jag gör med detta nästa sommar? Aiiiisch!

När vi hade byggt huset sattes balkonglådor upp utmed hela räcket. Jag ville ha rejäla lådor så att plantorna fick bra jord att växa i. Calle byggde lådorna själv och jag klädde dem invändigt med plast. Vi hade den i många år men plötsligt fick Calle för sig att de skulle tas bort för han litade inte längre på upphängningen. Sagt och gjort, de åkte på soptippen.

Efter några år ville jag ha nya lådor eftersom jag saknade blomningen, och som vanligt till Calles förtret, och ytterligare jobb!

Nu skruvas balkonglådefästena fast. De är gjorda av järnsmide och passar hyfsat bra till resten av detaljerna på huset.

Balkongen är 11 meter lång så det blir 10 stycken lådor. Vi hittade svarta i plast med lite större volym än de vanliga.

I dessa kommer hängpelargonen Calliope att planteras och inga andra växter. Vi får se hur detta slutar.

Huset står på ett berg med en duktig lutning utanför, hela 24 %. Man skrattar inte ihjäl sig direkt på vintern.

Innan vi fick vårt suterränghus på plats behövde vi spränga en hel del, vilket resulterade i att vi fick sprängsten i massor. Dessa användes sedan till att plana marken för plattan och infarten framför huset. Trots detta forslade vi bort 630 ton. När vi så småningom började intressera oss för tomten gjorde vi murar mot bergskanterna för att hålla jorden på plats. Murarna gjordes av sprängstenen som fanns överallt. Det som kostade i sammanhanget var A-cement (50 kronor säcken). Calle murade och jag snyggade till fogarna.


Överallt där vi har grävt har vi stött på stenar av olika storlekar. Ingen sten har varit för stor att ta upp - enligt mig, men vi har delade åsikter om detta. 


Jag kommer ihåg en gång när Christian var 3 år. Stenen jag hittade var 60 cm i diameter och den skulle bara upp. När jag tog spettet och lyfte lite på stenbumlingen kastade Christian in en sten som landade under, och på detta sätt hade vi så småningom stenbumlingen i markplan.

Hur många stenar vi tagit upp går inte att räkna men det har blivit ett antal.

Trädgårdsintresset kom nog från min mor som var uppvuxen på en bondgård. Hon flyttade till Stockholm och arbetade som florist i olika blomsteraffärer. Det hände att jag några gånger fick hjälpa henne i butikerna och när detta tillfället gavs var det fantastiskt roligt, framförallt att komponera buketter efter kundens önskemål.

Jag kommer ihåg en episod som mamma inte var så glad över.

En dag kom det in en ståtlig herre i ulster och det riktigt lyste välstånd. Han ville ha en vacker bukett till sin fästmö och det verkade inte som han brydde sig om vad det kostade. Jag föreslog den enormt vackra Baccararosen tillsammans med vit Syren och Eukalyptus på kvist. Satte dem tillsamman och han blev begeistrad.
Sagt och gjort.
Blommorna slogs in med extra tidningspapper som köldskydd för det var mitt i vintern. Till saken hör att Baccararosen var den absolut dyraste rosen man kunde köpa i en blomsteraffär på den tiden och buketten kostade ca 600 kr i dagens penningvärde. Dyrt? Ja, på den tiden chockerande dyrt men jag var stolt och lycklig.
Mamma var förtvivlad.
Nu fick jag lära mig att rosor skall stå djupt i iskallt vatten och syrener på kvist skall stå i varmt vatten. Ok, vad säger man?


Kring jul skulle en massa julgrupper planteras. Det var löpande band och jag tyckte det var kul. På den tiden gjordes grupperna i butikerna och kom inte färdiga som de gör nu för tiden.

Dagen före julaftonen jobbade vi till klockan tre på natten. Så var det varje år, vi fick fixa till julen hemma själva för vi såg inte mycket av vår mamma.

Att anlägga en trädgård kan vara allt från ingenting till en trädgårdsarkitekts dröm. Vi hade inte så mycket att röra oss med när huset stod klart och nog fanns det drömmar.

Tänk om vi hade haft råd att anlita en trädgårdsarkitekt? Ett drömläge med vår kuperade tomt.

Och några som sedan utförde arbetet?

Som sagt, drömmar är gratis.

Här var vi nu och någonting behövde göras åt marken kring huset. Jag tyckte nog att jag hade tillräckligt på fötterna och jag var inte rädd för uppgiften. Tvärtom, jag såg fram emot ett få komponera och skapa. Det fanns heller ingen stress i sammanhanget. Trädgården fick helt sonika ta den tid den tog. Vi har väl skött trädgården i stort sett som alla andra under åren, inte för lite och inte för mycket.

Åren gick och grannarna fällde kommentarer om mitt trädgårdsintresse, på både gott och ont. Min närmaste granne var disputerad toxikolog och trädgårdsintresserad. Vi gjorde en hel del ihop. Det var förresten hon som godkände ättika som bekämpningsmedel.

Så kom då dagen då vi gick i pension och hade all tid i världen. Någonting måste man intressera sig för och äntligen skulle trädgården få sig en uppryckning. Vi skulle starta vårt trädgårdsprojekt, värt namnet.

Först skulle vi bara renovera badrummet och hallen. Någonstans i dessa projekt fick jag mitt andra diskbråck. Lika jävligt som det första och som jag opererades för 1983.
Denna gång ville man inte operera utan låta kroppen absorbera vätskan från disken som tryckte mot nerven. Det tog tre år innan jag var helt smärtfri.
Calles tålamod under denna period var beundransvärd. All värk, och alla tunga mediciner gjorde mig inte till den enklaste att leva med, någonstans i nivå med “Heaven doesn’t want me, and hell’s afraid I’ll take over.” John Langan

och utan Calle hade ingenting gjorts, det är ett som är säkert. Evigt tacksam!

Ryggen var som sagt ett stort bekymmer varje dag, men allt gick. Jag säger som min mamma sade vid ett tillfälle då livet kändes tungt, det är bara att bita ihop och gå vidare. VÄND BLAD, sade kungen.

När vi nu skulle riva alla gamla planteringar visade det sig att ogräset bonat in sig ordentligt. Grästuvorna gick inte att rubba så här hade nog de flest gett upp.
Ok, det var bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta igång.
Vilken nivå lade vi oss på? Den grundliga såklart, vi gör inga slarviga jobb och det vi gjorde skulle hålla och jag ville absolut inte se att ogräset kom upp veckan därpå.

Vi började med att rensa jorden från allt ogräs. Varenda rot skulle bort. Jag satt på långsidan av skottkärran och rensade jorden. Samma jord blandades sedan med kogödsel och ibland med torv. Sedan lades allt tillbaka i rabatten.

De växter som fanns i rabatterna sedan tidigare, ställdes i baljor med vatten eller jordslogs efter att ha rensats kring rotsystemen. Det var nästan ingenting som kastades. En del flyttades eftersom trädgården planerades om.

På detta sätt gick vi igenom precis all jord som fanns i rabatterna sedan tidigare. Det var en riktig ögonfröjd att se en rabatt med näringsrik- och ogräsfri jord som bara väntade på sina växter.
Jag njöt!

Kolla in den här chauffören!!!  Värsta jag sett i hela mitt liv!!!!  Fullständig kontroll - fullständigt orädd!  IMPONERANDE!

Det är nog bra att bo högt upp med utsikt och allt, men när det kommer till att komma åt olika delar av huset och tomten kan man ju ha önskemål!

Denna dag skulle vi få ett jordlass och hur skulle detta kunna tippas? Inte mitt i gatan i alla fall. Vi hämtade trädgårdsstegarna och höjde upp ledningarna ovanför vår infart. En treaxlad är betydligt större än vad man kan tro. Resten ligger hos den som kör och denna chaufför var helt outstanding! 

Titta på marginalen mot muren när han backade in. Fem centimeter - ja, mer var det inte. Tippningen över tujorna bjöd vi på. Man betalar med glädje till en sådan här yrkesskicklig man. Calle transporterade skottkärra på skottkärra till baksidan där vi behövde fylla på.

Jag vet inte hur många jordlass vi köpt under årens lopp men det är några stycken. Hela tomten var ju i stort sett söndersprängd och fickorna i berget var ganska stora. Visserligen fyllde sprängaren upp mycket av håligheterna med sprängsten men fortfarande fanns det många ställen på tomten där det bildades gropar och försänkningar och dessa behövde fyllas upp.

Den här jordhögen var tänkt att höja gräsmattan på västra sidan om huset och jämna till på baksidan.

Kunde man tänka sig en liten hjullastare att transportera jorden med? Eller varför inte en lastbil med kran?
Som sagt, normala människor…

Calle är stark, men kanske inte lika stark som i ungdomen varför vi var tvungna att lyssna på kroppens signaler. Det var ju bara att sluta när det tog emot och fortsätta nästa dag. En del projekt var verkligen  tidsödande.

Förr i tiden eldade folk upp alla sura löv på sina tomter. Röken var outhärdlig!

Idag kan vi åka till återvinningscentralerna och lämna trädgårdsavfall. Där finns containrar för grenar, rötter, blad och kvistar, så om man är rädd om miljön åker man dit och lämnar sitt avfall.
Återvinningen tar sedan hand om allt material och komposterar det.

Så småningom kan man som privatperson handla jord av dem, jord med bra kvalitet.

Trots att vår trädgård är förhållandevis liten har vi under trädgårdsprojektet haft ansenliga massor av trädgårdsavfall. Allt har inte gått att kompostera och mycket har vi varit tvungna att mala ner till mindre bitar så vi kunnat transportera bort det.

Till vår hjälp har vi haft tre stycken Big Bags på en kubik vardera. När de var fulla har de baxats upp på flaket och körts till soptippen.

Jag vet inte hur vi hade klarat oss utan den här bilen. En riktig arbetshäst. Helt ovärderlig!

Den kvalificerade sig inte ur ett miljöperspektiv, men det är tyvärr inget vi kunnat ta hänsyn till, även om man hade velat. Frågan är hur vi skulle löst det på annat sätt. Virke, cement/betong, jord, näring, maskiner och växter.

Vi har ju fått plats med massor varje gång vi åkt och handlat, så ur det perspektivet har vi varit miljövänliga. Fast om vi skall vara riktigt ärliga borde vi inte äga bilar överhuvudtaget. Ett önsketänkande är ju häst med vagn eller cykel.

I ett tidigt skede av trädgårdsprojektet insåg vi att det behövdes hjälp med hanteringen av allt avfall.

Grenar krävde en större maskin (se bild), löv och ogräs kunde vispas sönder av lövblåsen.

Gud vad jag hatar hösten!!! Den är stökig och skräpig, den har fula färger och det är kallt. Så när hösten kommer får vi ganska mycket löv från Blodlönnarna på framsidan och Skogslönnen på baksidan.

Var gör vi med denna massa?

Något som har fungerat bra är att vi lagt dem i rabatterna under vintern och en del växter har verkligen mått bra av detta. Taklökarna till exempel är otroligt fina när vi tar bort löven på våren. Näringen går tillbaka till växterna och så skyddas de för den kalla vintern. Ett lätthanterligt sätt på hösten när man ändå är ganska trött på allt trädgårdsarbete.

På våren suger vi upp dem med lövblåsen som samtidigt tuggar sönder dem till småbitar. Dessa läggs sedan tillbaka i rabatten som ogrässkydd och något för daggmaskarna att jobba med.
Under årens lopp har det visat sig att tanken med att slippa rensa rabatter har verkligen införlivats. Jag rensar inte rabatter!

På 90-talet kom det ut en massa olika plasttunnor för hushållskompost.

Renhållningsverket hade extrapris för de som komposterade. Vi gjorde som alla andra och införskaffade en som jag egentligen aldrig tyckte om.

Så, var skulle vi ställa denna fula kompost på vår lilla  tomt?

Den passade ju inte in någonstans.

Först var den på baksidan och sedan på framsidan, och nu är den nermonterad och ligger i friggeboden.

Calle gjorde en egen som fick stå vid muren på framsidan, och där har den stått i över femton år.
Den är gjord av frigolitskivor och målad med ett tyskt fasadmaterial. Vi komposterar inte animaliskt avfall för det kräver lite mer av lådan och jag är livrädd för råttor nära huset.

Vi tömde behållaren 2019 och då hade det gått två år sedan sista tömningen. Jag tror inte att jag någonsin sett så fin kompost. Det formligen kryllade av daggmaskungar och gråsuggor. Jag tror också att frigoliten värmde och det snabbar ju på hela processen. Allt detta material lades på botten i pallkragarna när vi gjorde i ordning för kryddplantorna.

En vinter för några år sedan upptäckte vi en liten sork i lådan. Rädd för råttor? Jamen, den här var ju så liten och söt.


Vilket hyckleri! Det är den eller vi!


Den hade ett litet bo högst upp så när Calle lyfte på locket för att kasta in vårt avskrap tittade den på honom och undrade säkert vem han var. Den flyttade på våren tack och lov.

Egentligen är denna låda för liten men den klarar vårt hushållsavfall.

Så byggde vi en större på baksidan mot friggeboden. Den fick tre ”rum” och en framsida med löstagbara brädor. Vi gjorde ett lock för det estetiska men resultatet blev att komposten blev aldrig fuktig nog. Inte en enda daggmask flyttade in och det hände ingenting, trots kompostmedel och Gud vet vad. Nu är den forslad till min dotter i Järna där hennes geniförklarade man decimerade bräderna på locket och fick naturliga öppningar.

Vi har i stort sett inhandlat alla växter från Zetas Handelsträdgård i Kungen Kurva.

De har verkligen en massa fint och ovanligt, dessutom av bättre kvalitet även om man kan se att de ibland har samma leverantörer som de stora handelsträdgårdarna i Stockholm.

Sammanfattningsvis kan man säga att intentionen för trädgårdsprojektet var att planera för ålderdomen och göra trädgården lättskött. mar, men jag vill ha växter som inte alla andra har och överhuvudtaget lite ovanligare. Jag mår bra när det blommar men perenner kräver skötsel och det var ju det som skulle decimeras så hur får man färgerna? Allt behöver inte bara vara grönt! Man kan ju leka med bladfärger och det har jag gjort.


När man har en kuperad tomt blir det ett evigt springande från ena nivån till den andra. Det går väl an när man är ung men den tiden låg ju bakom oss.

Vart man än gick såg man att här borde man göra något. Ge näring, spruta såplösning på lössangreppen, riva upp ogräsanlag, såga av en liten gren som växer fel, perennerna som blommat över behövde snyggas till – känner ni igen er? Hur många vändor blir detta till friggeboden på en dag?

I garaget stod en pirra sedan gammalt och var den kommit ifrån vet jag inte men vi slänger ju aldrig något " för ifall att"...och nu blev det ett "för ifall att-läge".

Så varför tar vi inte pirran och fixar problemet, med att ånga som en furie från det ena suterrängplanet till det andra och tillbaka?

Calle har ju en massa verktyg som vi så ofta behövt. 

Aj, hur lät det där? Vaddå Calle har? Verktygen är VÅRA. Smög det sig in en liten genusfördom där? Och av en som är riktigt "open minded"...


Till projektet, jag behövde ju bara köpa några enkla plastlådor. Vid sådana här tillfällen är vi glada för att vi spar på alla konstiga saker efter andra projekt.


Här hade jag nu handskar, spadar, hackor, krattor, liten såg, sekatörer och saxar. Knäskydden är verkligen bra när man är äldre. Myrr, snigelmat, ättika, bikarbonat och såpa till bekämpning i sprayflaskor. Specialnäring för rosor och rododendron. Uppbindning med knytband, spikar och hammare. I stort sett vad jag använder när jag går en vända till alla rabatter. Vagnen byter utseende varje år och anpassas till trädgårdens förändringar.


Jag borde ta patent!