Carina

Carina

Jag föddes i maj på Mora Lasarett, trots att mina föräldrar bodde i Stockholm. Vad jag har hört började mitt liv med komjölk från gården! Jag också förstått att alla tänkbara vuxna, män som kvinnor, gått och burit på mig för att skrek oavbrutet. Under min uppväxt och under mina besök i Mora träffade jag många av dem där jag kommer ihåg hur de, med glimten i ögat, påminde mig om denna tid.


Mina minnen är många: Kor, höns, grisar och Ardennerhästar, höhantering, potatisåkrar, bärplockning, tunnbrödsbak, älgjakt, Venjanssik. och så glömmer vi inte myggen!

Dalälven, Mora och mygg - ett begrepp i sig.


Eller: mormors mattvävning. Det började med att klippa mattrasor som hon skarvade ihop på symaskinen och lindade i lagom stora bollar med anpassning av färgerna. Sedan fästes varpsnurran upp mellan tak och golv. här lindades varpen upp och som sedan monterades in i vävstolen med sina 6 trampor.

Kommer ihåg ljudet av smällarna när hon slog med varpkammen.

Mormors mattor håller än idag.


Eller: När vi stoppade lin mellan timmerstockarna när huset skulle målas med Faluröd.


Eller: när jag följde med mormor och en av kvigorna till EkAgnes. Mormor sade åt mig att sitta i krondiket på andra sidan vägen. Diket var översållat av brännässlor som man brände sig på, men man gjorde som man blev tillsagd - mer var det inte. Jag förstår idag varför hon ville ha mig en bit bort.

EkAgnes ledde ut tjuren från ladugården och mormor höll i kvigan. Själv förstod jag inte vad som hände men tittade ändå nyfiket på.

På vägen hem frågade jag varför tjuren gjorde så?

-" Det är bara för att få henne att sluta råma"!

Ha ha, en sanning i sig själv!


Eller: Fjåset - där mormors kor stod fastbundna. Jag gjorde mina försök att mjölka kor men med föga framgång. En kullsparkad hink, en skitig svans som ven kring huvudet och det onda ögat.


Eller: Då grisen skulle slaktas. Vår släkting EkAnders var slaktare. Med vana händer placerades slaktmasken och allt var över på några sekunder. Mormor stod bredvid med handfatet. Halsvenen skars av och mormor skyndade sig in innan blodet levrade sig. Vi fick blodplättar med lingonsylt - jättegott.

Jag var väl sex år och hade inga åsikter om hanteringen av grisen. Allt kändes helt naturligt.

Idag hade det inte gått.

Denna gris hängdes upp med öppen buk i tvättstugan hos morbror Einar några tomter bort. Annars var slakten något vi barn slapp på sommarlovet.


Vid något tillfälle frågade jag mamma varför hon och hennes syskon inte kunde redogöra för allt som gällde gården? Hon berättade då att mormor ofta svarat dem - " Detta är inget du begriper"!

SÅ!

Nu när mamma och mormor är borta, tragglar vi kusinbarn fortfarande med tomtmarker och skogsskiften. En plätt här och en plätt där.

Helt otroligt!

Morkarlby

Idag ett villasamhälle tio minuters promenad från kyrkan. År 1910 fanns där 72 gårdar varav mina anfäder hade en av dem. Markerna runt gården var deras ända tills kommunen tvångsinslöste dem och byggde villor. Mormor accepterade aldrig detta.

Skogsägare

På den tiden var morfar största skogsägaren i byn, vilket hjälpte till när nya huset och ladugården skulle byggas. Han sålde av en del och idag är skogen inte så stor. Bökigt med näringsdeklarationen varje år för något som bara står där. Ändå, kanske något våra barn kan glädjas åt så småningom.

Lastbilsägare

Morfar var den första i byn som köpte lastbil. Jag har hans körkort väl förvarat.

Jag minns att det stod en Volvolastbil utan flak under tak vid vedboden. Färden började alltid med att man stannade vid brunnen och fyllde på vatten. I min lilla värld trodde jag att det var drivmedlet! Vad praktiskt att ha det på gården, ha ha ha. Bilen användes med påkopplad trilla då hö skulle tas in, eller när potatisen togs upp. Det blev många lådor som fylldes.

Morfar var en av dem som ringde i klockstapeln

Anders Zoorn har målat majstången på en av sina oljemålningar.

Majstången

Detta var den gamla majstången i Morkarlby. Den var 23,7 m hög. Morfar var en av dem som hade skänkt den. Vårt bomärke och några till var inristade i fundamentet som höll stången på plats. Nu är stången utbytt och den nya är inte lika lång. Det gamla fundamentet är sparat i länsmuseet.

Flaggan syddes varje år av bruden i byn.

Anders Zoorn var den som hade bestämt att stången skulle vara faluröd. Varje togs stången ner och lades på bockar så den kunde målas och kläs innan resning. Min mamma flyttade upp till Mora för gott efter pensioneringen. Hon var florist och blev den som under många år fick ansvaret för bindningen och utsmyckningen av stången. Hela björkar kom på släp och alla hjälptes åt att binda små buketter med ståltråd som mamma sedan gjorde den långa vepan och ringarna av. Jag minns att mamma ville ha kraftiga buketter så vepan och kransarna blev tjocka. Hon kunde verkligen detta .

Bomärken innanför kyrkans huvudingång.

Vid ett tillfälle då man bestämde sig för att laga en del av kyrkans tak skulle det bekostas av att alla familjer i byn. Alla skulle bidra med en planka. Dessa märktes med respektive gårds bomärke.


Vid nästa renovering upptäckte bomärkena av en slump och man bestämde att spara dessa. Själva bomärket sågades ut fästes i ett skåp i ingången till kyrkan.

Vårt bomärke finns också där.

10 barn

Mormor och morfar fick fyra pojkar och sex flickor.

Morbror Gunnar dog i öroninflammation vid sju års ålder och moster Karin dog 2 dagar gammal p.g.a. svagt hjärta.


Mormor var 22 år när hon gifte sig och första barnet kom samma år. Sista barnet föds när mormor är 42 år! Fanns det inget sätt att kontrollera barnafödandet?

Mamma har berättat att mormor hade sin egen lösning trots 10 barn. Hon eldade på duktigt i vedspisen och i kakelugnen så när morfar hade fått sin sup till middagen somnade han. Ha ha

Första barnet var en flicka, så praktiskt! Naturligtvis var det hon som fick ta största ansvaret för barnpassningen. Spädbarnet fick ligga på en filt i skuggan vid åkerarbetet. Mormor var ju upptagen med allt annat på gården och dessutom nästan alltid gravid.

Hur orkade hon? Idag är ju en graviditet nästan ett sjukdomstillstånd?

Som jag tidigare skrivit var det ont om kontanter för dessa småbönder och jag vet att mormor jobbade extra hos en familj som hade det bättre ställt. Hon tvättade hos dem ända tills hon upptäckte att frun i huset vred tillbaka visarna på klockan. Mormor rev av sig förklädet och gick.

Vi lärde oss snabbt att mormor var en "Krutkärring". Hur många gånger såg jag henne jaga borstförsäljare från gården. Hur många gånger jagade hon oss barn med högaffeln när vi tjuvade jordgubbar i landet, eller när vi trampade sönder höet på skullen?

Ändå var hon den snällaste, och vi var inte rädda för henne på något vis, vi visste att det var hon som bestämde. Respekt!


Min idol är ändå min mormor! Viken kvinna!


Min uppväxt är starkt präglad av Mora med bondgårdsliv, atmosfär och familjehistoria. Vd jag förstår har vår släkt har varit inblandat i mycket. Det finns dokumentation ända ner till 1800-talet. I Morkarlby finns idag också en väg som är uppkallad efter familjen. SYSVÄGEN som den heter, ligger en bit från själva gården.

Min kusin Jan-Erik och hans fru Sonja finns och hörs överallt. De hjälper till med allt vad Mora hockey och Vasalopp heter. Tack till er!


Jag har som så många andra fått ett ökat intresse för min bakgrund. På mormors sida har vi dokumentation från tidigt 1700-tal och hon härstammade från Garsås med familjenamnet Michels. Jag kommer ihåg att alla kallade henne för Michels Anna.
Likaså med morfar, här har vi nu kommit ner till tidigt 1700-tal och han härstammar från Morkarlby. Hans far hette egentligen Andersson men tog namnet Sys av någon anledning.

Morfar dog i Eusophaguscancer vid 57 års ålder och det hände 9 år innan jag föddes. Lite sorgligt för jag hade gärna velat träffa honom.

Denna bild är unik med mormor och hennes barn på samma bild på min kusins bröllop i Trosa. Sönerna Erik, Gösta och Einar längst bak.

Tette, Anna, Edit, mormor, Greta och min mamma längst fram.

Mormor i mitten med svart magd och svarta strumpor. Detta var en högtid och då är strumpor och magd röda. Kan det ha berott på att hon var änka? Tette och Anna med kelinghatten som man fick ha när man var gift. Några slarvade med detta som man kan se.

Midsommar och Mora

Jag är uppvuxen med nationaldräkt. Dräkten är en av Sveriges äldsta och dokumenterades redan på 1600-talet. Elsa Mattson Djos har skrivit en bok om denna dräkt och hur den skall bäras. Hennes bok bygger på intervjuer från dem som fortfarande levde och som kunde berätta. Zoornmuséet och Nordiska Muséet har också varit källor till bilder och text.

Det går inte att säga att detta är Moradräkten utan att redogöra för vilken tid den representeras. Det finns delar i dräkten som kan spåras till förhistoriska- och medeltiden.

Min dräkt är unik för att kjolen går inte att köpa. Plissémaskinen står still sedan 1930-talet. Nu är kjolarna maskinstickade.

Min dräkt har passerat tre sömmerskor där alla sytt olika delar och sömmar. Jag har även jetjackan till vintern och mina skor är handgjorda av den riktiga skomakaren i Nusnäs som är död sedan många år. Jag beställde min jetjacka samtidigt som Skansen ville ha sina. Mamma kände körsnären så jag fick välja mina skinn först. En ynnest. Nypris för min dräkt idag ligger på 40 000:- .

Dräkten som jag har räknas som högtidsdräkt och nivån på klädkodsetiketten är:

Akademiska- och diplomatiska högtider

Ordernsfrack för herrar och balklänning för damer

Högtidsuniform

Ordenssällskap

Bröllop

Dop

Begravning


Det är inte många som har denna kunskap idag och rynkar pannan när vi ser någon som bär nationaldräkt då kungen haft mottagning eller vid riksdagens öppnande. På examen från Röda Korsets Högskola hade jag min på mig. Jag är oerhört respektfull inför denna dräkt. Den har för mig ett så viktigt kulturvärde och historia att jag absolut aldrig skulle göra avkall på något i sammanhanget.

Min älskade bror Tommy, och barnens kusin Mikaela

Mina utbildningar och arbeten

Jag visste inte riktigt vad jag skulle bli när jag blev stor. Någonstans bestämde jag mig för att bli operationssköterska, och vad det kom från vet jag inte. Innan jag kom dit föll jag in på olika sidospår, en del bra andra rena katastrofen.


Kosmetolog

Jag utbildade mig till kosmetolog på Acadèmi Scientifique de Beauté (Elisabethskolan) som låg bakom NK. Manikyr/pedikyr och kroppsmassage. Detta var inte min grej så jag bytte spår.


Tandsköterska

Jag började min tandsköterskeutbildning på Norrmalmstorg 1. Vi hade sex tandläkare, en tandtekniker och två tandkirurger. Spännande och roligt och många minnen som att vi blandade silverskrot och kvicksilver i handflatan s.k. amalgam. När man hade knådat massan en stund, lades den i en sämskskinnsduk och man vred ur överblivet kvicksilver. Denna tandfyllning förbjöds 2009 i Sverige.
Samtidigt med tiden på tandkliniken hade jag börjat i tjejbandet Plommons. Det ställde till det eftersom vi var ute och turnerade och det var verkligen vårt att kombinera dessa två.

På tandkliniken var de inte så lyckliga när jag skulle hit och dit. Måttet var rågat när jag plötsligt skulle till Tyskland. Jag fick välja - tandsköterska eller musiker. Jag valde det senare.


Musiker

Under hela tiden jag spelade fanns det både en framsida och en baksida. Det finns så många människor som tror att detta offentliga liv är en dans på rosor.

Runt om i världen har kända människor avslutat sina liv i unga år och många undrar varför? Jag kan i viss mån förstå dem fullt ut och bara beklaga att de inte har styrkan att stå emot. Väldigt tragiskt och en förlust. Hela konceptet i detta offentliga liv skulle med lätthet kunna vara ett material till en avhandling och där svårigheten ligger i att begränsa frågeställningen och variablerna. Ämnet är hur stort som helst.
Framsidan: Att få göra det man tyckte bäst om och få betalt, att få resa, träffa människor i olika miljöer, att inte titta på prislappar, att vara uppskattad, att få en massa uppmärksamhet, att kunna göra sådant som andra bara drömmer om.
Baksidan:resor, hotell, sena nätter, matintag när det gavs tillfälle, replokaler, inget privatliv, människor som utnyttjar, människor som utgav sig för att vara minst Frank Sinatras kusin, oärliga människor och förhållandet som sprack.

Bilder från ett TV-program med Ardy Strüwer och Lasse Åberg. En playback där jag var tvungen att spela gitarr, ha ha

Nedan: Bilder på mig efter blondering av håret. 

Jag vet inte hur många länder jag spelat i, men det är några. Det är ju inget speciellt med detta egentligen men en sak kan jag säga att kulturen, maten, lukterna och människorna är i alla fall speciella. Det får verkligen räknas till livets erfarenheter, att få resa och försöka smälta in i alla dessa olika miljöer. Oerhört spännande, ibland läskigt, ibland tärande, ibland frestande och så...det kan gå hur illa som helst för en människa utan omdöme och perception.

Jag har varit nära några gånger och tackar min stjärna för att alla varningssignaler funkat.

Så kom då den dagen när musiklivet inte längre gav något. Tanken att sitta bakom orgeln resten av livet fanns inte i registret utan jag tackade för mig och funderade ett tag på vad som skulle hända härnäst?

Utan större tanke sökte jag jobb på Långbro Mentalsjukhus och hamnade på avdelning 16 som var en sluten avdelning med psykotiska patienter i alla åldrar. Tungt medicinerade och ibland sederade med bälten. Efter ett tag flyttade jag till en öppen avdelning för de som medicinerats klart på avdelning 16. Tabletter, bälten och el-chocker.

Vi botade aldrig någon utan de skrevs ut när medicineringen hade ställts in och sedan var det bara en tidsfråga innan de kom tillbaka hand i hand med poliseskort. 

Inget har ändrats och än idag blir jag beklämd när jag tänker på Sveriges resurstilldelning när det gäller psykiatrisk vård.

Hur säker känner du dig från att skonas från psykisk ohälsa? Och var går gränsen mellan neuros och psykos?

Jag brukar säga att neurotiska personer bygger luftslott och de psykotiska flyttar in.

Jag vet någorlunda var jag befinner mig, ha ha.


Efter mina två år på Långbro hade jag bestämt mig för att stanna i sjukvården, och det sociala arvet sade att jag inte hade läshuvud, så hur blir jag operationssköterska?


Sjukvårdsbiträde

Jag hade nu flyttat in i egen lägenhet på Ringvägen och fick jobb på Södersjukhuset som sjukvårdsbiträde. Avdelning 65 där kirurgerna Karl-Ludvig Wiechel och Rolf Erwald hade sina patienter. En allmänkirurgisk avdelning där vi övervägande vårdade levercirroser, pancreas NEO. Våra patienter genomgick många gånger väldigt avancerade undersökningar såsom navelvenskatetrar och izotopmätningar, patienter som fick dricka sin egen galla (som tappades ut från levern via dränage och förvarades i kylskåpet) - ja, det fanns mycket att lära sig och ALLA deltog. Varje tisdag fick vi utbildning av dessa två kirurger och man fick såklart blodad tand och sökte vidare.

Det första jag fick göra var komplettera fysik och biologi för att komma in på den 20-veckor långa biträdesutbildningen. Jag visste att jag inte skulle kunna komma in på den 5-terminers långa sjuksköterskeutbildningen som fanns varför jag fick ta den långa vägen. Det spelade mig ingen roll för jag hade satt mitt mål. I detta läge kunde Jag välja undersköterskeutbildning 2-terminer, eller mentalskötarutbildning 3-terminer. Jag hade varit två år på Långbro och tyckte att mentalskötarutbildningen var intressantare så jag valde den och kom in.


Mentalsköterska

Denna utbildning var oerhört nyttig. Modern och kontroversiell ur ett skolperspektiv. Personliga analyser i alla sammanhang. Konfrontationer och bekräftelser. Självkännedom och motiveringar i större grupp om varför man gjorde som man gjorde. Inget lämnades åt slumpen.


För att komma in på sjuksköterskeutbildningen behövde jag, förutom fem års arbetslivserfarenhet, tre 5:or och elva 4:or från denna utbildning.

Sagt och gjort.


Sjuksköterska

Röda Korsets sjuksköterskeutbildning varade i tre terminer. Under första terminens 21 veckor tentade vi varje fredag. Jag var så less på korvstoppningen att jag ifrågasatte detta efter sista tentan till Doc. Sten Friberg från KS. Vi hade denna gång avverkat 21 sjukdomar i hjärt-lungkapitlet. Han skrattade och sade att kravet var inte att komma ihåg alla symtom och behandlingar utan mer veta var man skulle hitta kunskapen. Vi hade ju bara böcker på den tiden. Det enda från den tentan jag fortfarande kommer ihåg är backward heart failure!?

Här en bild på mig efter avslutad sjuksköterskeutbildning på Röda Korset. Fracken användes vid högtidliga tillfällen. Den fanns inte att köpa utan syddes upp på beställning. Jag sydde min själv. Svart yllecrepé/vitt linne med hålsöm.

Mössan kräver sin kvinna/man - inte alls lätt att vika. Väldigt speciell med alla sina veck på baksidan, men ändå fin i sig. Fast - hur praktisk var den med hakrosett? Eller var det bara till fracken den användes och kanske bara av "head nurses"?


Röda Korsets sjuksköterskeskola har sin egen historia med anor som åtminstone jag fick stor respekt för. Salongen med flygeln och alla oljeporträtt, lokaler med en massa föremål, elevrummen högst upp och lukterna etc.

Nu har skolan flyttat till byggnaderna vid Södertörns Högskola.

Första tjänstgöringen som sjuksköterska var på Karolinska Sjukhuset. Där tjänstgjorde jag på neurologens strokeavdelning och intensivvårdsavdelning. Samtidigt gick jag neurokursen med läkarkandidaterna. 

Operationssjuksköterska

Efter ett år kunde jag äntligen söka specialistutbildningen till operation. Kursen var förlagd till Södersjukhusets sjuksköterskeskola. Den var 1-årig där operation- narkos- och intensivvård gick tillsammans de första 6 månaderna. Sedan skildes vi åt och grävde ner oss i huvudämnet.

Under utbildningen gjorde vi ett studiebesök på STILLES här i Stockholm. Vi fick se hur teknikerna satt och filade skårorna i peanger och pincetter för hand. Vi fick lära oss hur vi behåller spänningarna i ett instrument som kunde tryckas ihop, främst peanger och kärlklämmare. Vem ville att dessa skulle släppa taget? Livsavgörande när det verkligen gällde. All respekt till dessa superduktiga tekniker. STILLE gjorde många fina instrument som höll i evigheter med rätt hantering. Så småningom kom superlätta titaninstrument in i bilden och ersatte de rostfria.

Sista tentan var grym och lång. Kommer ihåg kuggfrågan - vilka organ gränsar till mjälten?

Ha ha ha, sug på den!


Ok, nu var jag operationssköterska och fick jobb på min praktikplats som var St Eriks operationsavdelning. Efter ett halvt år började jag på Huddinge Sjukhus.

Operationsavdelningen var supermodern och Europas största, vi hade alla specialiteter samlade under samma tak.

Den enda specialiteten vi inte hade var thoraxkirurgin. Den fanns på KS.

Avdelningen var på 3 000 m2 med 25 operationssalar och vi var väl ca 200 i personalen alla kategorier samtidigt varje dag. På ett dygn gjordes ca 100 operationer, inklusive de akuta ingreppen.

Avdelningen var uppdelad i två delar där ögon, öron/näsa/hals, barn och ortopedi var den ena. Jag placerades på den andra delen där vi hade buk, kärl, transplantation, urologi, gynekologi samt neurologi (endast jourtid).

På nätter och helger hade jag alla specialiteter. Jourtid bestod vi av en operationssköterska och två undersköterskor - två narkossköterskor, en undersköterska och två narkosläkare samt kirurger inom sin egen specialitet. Man for ibland som ett skållat troll mellan salarna för att synka med narkosen. De kunde ju med ena narkoslaget söva nästa patient samtidigt som jag avslutade den jag stod på. Ibland kändes det som om man var väldigt ensam. Mitt arbete gick inte att deligera till undersköterskorna utan alla kontroller låg på mig. Det fanns många moment som de andra yrkesgrupperna inte hade kunskaper om vilket ibland ledde till onödiga konfrontationer oss emellan. Det gällde att stå på sig och inte göra avkall på något. Tack och lov hade operationssköterskan denna auktoritet inbyggd i professionen.

Transplantationer

Här på HS fick jag vara med om transplantationskirurgins begynnelse. En otroligt intressant tid. Forskningen med transplantationer av bisköldkörtlar, Langerhanska öar, njurar, lever, benmärg och bukspottkörtel. Vi var duktiga och våra resultat gav oss under denna tid, som enda land i världen, tillgång till- och samarbete med benmärgsregistret i US.

Njurtransplantationer var inget speciellt längre. Ändå måste man förstå hela cirkusen kring ett donerat organ. I början hade vi en speciell apparat där njuren förvarades till donation. Apparaten såg ut som en blandning av kuvös och en gammal Engström och var väl 100x70 cm och stod på golvet. Operationssköterskan skulle varje timme kontrollera kylan, njurens tryckförhållanden, vätskor som spolades igenom samt att det fanns is.

Dessa kontroller fick vänta när man stod på en operation. Ett mycket stort ansvar.


Olika operationer

Man hade under utbildningen till operationssköterska bara skummat på ytan av alla operationer som gjordes. Det var liksom inte läge att klaga och säga att man inte visste, när det kom något som man aldrig varit med om! Man bet ihop och fokuserade till 100 %. En del kirurger släppte prestigen och vi kunde enas om att det räckte med kniv och gaffel, ha ha. Det hände också att det fanns operatörer som inte behärskade varken sitt humör eller operationstekniken. Vi brukade skoja och säga: -" det är inte lampan, doktorn"!


Några starka minnen från tiden på HS

Midsommardagen

Trepanation

Jag hade arbetat som nyexaminerad operationssköterska i fyra månader. Passet denna lördag började klockan sju på morgonen där någon från akuten skrek hysteriskt att de skulle komma med en trepanation! Detta är kontraindikerat - tänk om ingen hade varit i lunchrummet?

Patienten var en ung kille som hade sparkats sönder och samman på midsommaraftonen. Neurokirurgen kom från Södersjukhuset och hjälpte vår kirurg som inte behärskade neurokirurgi fullt ut, även om han var en av de bästa och skulle få operera mig för precis vad som helst. Neurokirurgen var inte mindre än min lärare från specialistutbildningen. Kul att se honom i aktion. Vi hittade blödningen och kunde stoppa den. Efter operationen tog han patienten med sig till Södersjukhuset och meddelade oss nästa dag, att patienten satte uppe i fåtölj och åt frukost.

Uppdukningen till detta ingrepp denna morgon går till historien. Jag bad den ena undersköterskan att raka huvudet och att de andra två hämta allt engångsmaterial och trepangallret medan jag tvättade mig. Att koppla in tryckluftsborren hade jag ju gjort tidigare på ortopeden, så den dukades upp först. Jodå, motorn gick, men inte borren. Bad undersköterskan att hämta en ny - samma sak igen. Panik!

Jag behövde verkligen hjälp, men vår kirurg visste inte hur den funkade så jag fick klara mig själv. Det brann i hjärnan och narkosen började söva patienten. Då säger narkossköterskan (en duktig kille som jobbat i flera år) att jag förmodligen behövde motstånd för att borren skulle snurra.

YES!

TACK!

Nu var man på banan igen och så här kunde det vara när man inte hade varit med om allt. Man biter ihop och går vidare. Att man inte kunde alla ingrepp var inget att skämmas för. Vi hade ju alla specialiteter på avdelningen, till skillnad från andra sjukhus. Inte förrän du har varit med om trafikolyckor, kniv- och skottskador, brustna kärl och andra invärtes skador förstår du vad det handlar om.

Att vara kirurg och operationssköterska byggde ibland på stor fantasi, att släppa prestigen, vara flexibel och kunna på ett säkert sätt improvisera. Jag som operationssköterska, kunde ofta föreslå andra klinikers instrument och material för att lösa problem.

Människokroppen är långt ifrån som läroböckerna visar. Jag var med en gång då vi skulle operera ett bråck på halspulsådern och denna patient var helt spegelvänd!


Kejsarsnitt

Jag tror att vi på HS tidsmässigt var oslagbara när det gällde att rädda livet på barn och mamma när det blir så akut att man önskade att klockorna kunde stanna. Dessa ingrepp namngavs inte som akutsnitt utan som katastrofsnitt. Diskrepansen mellan akut- och katastrof var för oss 10 minuter. Akutsnitt gav oss 10 - 15 minuter och man kunde lugnt och sansat duka upp och invänta narkosen. Katastrofsnitt däremot var att barnet skulle ut "NU". Det var inte fråga om sterilitet eller inte. Alla gjorde så gott det kunde och jag har aldrig varit med om att vi misslyckats. Alla är verkligen superprofessionella och under åren har jag säkert varit med om över 600 kejsarsnitt. En av de få "glada" operationerna vi gjorde. Lyckliga föräldrar och ett nytt liv till världen, så vackert.


Förlossningen låg mitt emot vårt akutintag. En låst dörr som bara vi på insidan kunde öppna. När de på förlossningen tog beslutet om att förlösa barnet direkt och då ingen tid fanns, tryckte de på sin dörrknapp och samtidigt gick vår ringklocka av och akutdörren in till operation öppnades. Ringklockan satt på väggen ovanför dörren och det var en sån där som fanns på skolgårdarna förr i tiden. Ett öronbedövande ljud som jag än idag reagerar på. Snacka om Pavlos hundar.


Jag har varit med om narkosläkare som sövt patienter springandes från förlossningen till operation. Barnet har då fötts på mindre än tre minuter.

När klockan ringde var det meningen att operationssköterskan som hade akutprogrammet denna dag skulle släppa allt och springa till snittsalen. Handskar, rock och munskydd slängdes av i farten och ingen tvättning av händer utan på med nya handskar och rock. Undersköterskorna hade redan tagit bort skyddslakanen på instrumentgallret, kastat upp rock och handskar på närmaste vagn. Det fanns inte ens tid att sätta på nytt munskydd. På instrumentgallret låg kniv, sax och pincett överst på en handduk. Det gällde ju att komma in till livmoderna snabbt. Alla andra instrument fick tas upp under tiden.

När alla förvissat sig om att det fanns personal på plats återgick de som inte behövdes till sitt. Man hade säkert 200 i puls?

Snittet denna midsommardag gick bra och ett välskapt barn hade kommit lite bryskt till världen.


Efter snittet var jag trungen att ta itu med instrumenten från trepanationen. Vi hade bara ett sådant galler och tänk om en till trepanation kommer? Samtidigt får jag veta att vår autoklav var trasig och att jag inte kunde  sterilisera instrumentgallret! Va?

Nu är goda råd dyra - hur löser jag detta?

Fick en idé och ringer operation på Södersjukhuset och frågar om de kan autoklavisera mitt galler? Självklart! Jag skickar instrumenten med blåljus till SÖS och får tillbaka dem på nolltid och mitt uppe i allt detta kallade narkosen på mig!


Collum

Collumpatienten var sövd! Hur hade det varit om de hade pratat med mig? Det brann ju inte! Eller så tyckte de att det var roligt att köra livet ur en nyexaminerad?!

Detta är inte ett ingrepp som prioriteras på nätter och helger, men det kan vara så att denna patient hade en komplicerad situation som krävde omedelbar åtgärd. Beslutet tas av ortopeden såklart, inget jag ifrågasätter direkt.

Kastade i mig lite kaffe och sprang till operationssalen i andra ändan av avdelningen. Klockan var närmare tolv och jag blev avlöst av kvällssköterskan vid 13-tiden. Operationen tog tid, annars är det ett snabbt ingrepp.


Min arbetsdag slutade klockan 15.00 och jag överdriver inte, jag var riktigt trött både fysiskt och mentalt. Hon som avlöste mig berättade flera år senare att det var den värsta rapport hon någonsin fått.


Det är nu kvinnan åker hem med ett leende på läpparna, ger mannen uppmärksamhet, lagar middag och läser sagor för barnen. Ha ha ha ha ha, jag tror att jag dör!

Det har väl ändrats, säg att det har det!


Thoraxkirurgin

Så kom då dagen då det bestämdes att HS skulle ha sin egen thoraxklinik. Ett beslut som irriterade många thoraxkirurger. Jag var en av de som skulle starta upp enheten på operation och behövde specialkunskaperna varför jag pendlade till thorax på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Tack till dem som tog hand om mig och gjorde detta möjligt.

Så här kunde det gå till när proffsen arbetar: Under den tid kirurgerna och operationssköterskan förberedde patientens koppling till hjärt-lungmaskinen satt en annan operationssköterska nere vid fotändan och dissekerade ut V. Saphena Magna som sedan användes till kranskärlsbypasen. Som van operationssköterska var det kul att få göra lite annat och man hade ju sett en hel del kärlkirurgi på HS.

När jag hade instrumenterat på 30 maskinfall och två akuta kändes det som det räckte och vi startade thoraxkirurgin på HS operation.


Leverberedskapen

När vi började med levertransplantationer fick man omorganisera personalen. Operationen med förberedelser och avslut tog ofta 16 - 24 timmar i anspråk och kunde därför inte tillhöra akutprogrammet. Lösningen var att ha ett speciellt gäng som ingick i leverberedskapen. Beredskapen var ett pass på fem dygn. Vi hade 5,50 kr/timmen som extra påslag. Det var alltså inte pengarna som gällde.

Vi nåddes på sökare och det var alltid narkosläkaren som sökte oss. Levern skulle vara insydd inom 24 timmar efter uttaget från donatorn. Vi arbetade som vanligt efter våra scheman samtidigt som vi låg i leverberedskap. När så larmet gick följde vi våra stränga rutiner. Alla visste vad som gällde. Vi var alltid två operationssköterskor som avlöste varandra i 2-timmarspass. Vi började uppdukningen av instrumenten och inklädningen av patienten två timmar innan transplantationskirurgerna kom. En omfattande uppdukning med flera galler och avancerad inklädning av patienten. Ett stort ingrepp som höll på i många timmar med blodförluster som blötte ner allt. Efter några år började man använda hjärt-lungmaskin med perfusionist.


Nyårsafton

Jag hade haft leverberedskap i fyra dygn och trodde att nu kunde man fira nyår. Narkosläkaren sökte mig mitt i middagen 21.30 och meddelade att vi haft Europalarm ute och att vi fått en lever. Vi skulle ha operationsstart 04.00 på morgonen så jag skulle alltså vara på plats klockan 02.00.

Jag avslutade festen och gick hem för att sova. Hur görs det en nyårsafton? Låg och tittade i taket och lyssnade på allt oljud till halv ett då jag gav upp. Jag hade egen bil och skulle plocka upp min kollega på vägen till sjukhuset. Narkosen kunde inte söva patienten förrän kirurgerna var på plats och vi sökte kirurgerna om och om igen utan resultat. Alla började bli stressade och jag och min kollega började bli oroliga för steriliteten av hela uppdukningen. Patienten var ju inte ens på operation. En timme försenade kom de och nu med poliseskort. Deras förbeställda taxi hade uteblivit. Vi var klara med allt på nyårsdagen klockan 19.30. Ett krävande arbetspass på 17,5 timmar!


Vad kan man säga efter alla år vid operationsbordet? Hur är det att ha ett serviceyrke på denna nivå där man har ett 0-felstänk? Hur är det att vara alla till lags vid bordet? En huvudkirurg, två assister, jag som operationssköterska och så en till två läkarkandidater eller operationssköterskestudenter.

Det var A och O att följa med i såret. I min värld skulle inte kirurgen behöva be om ett instrument. Aldrig behöva lyfta blicken från såret. Instrumenten skulle sitta i handen direkt när en seans var klar.

För att klara detta såg jag alltid till att jag stod bredvid huvudoperatören utan en assistent mellan oss. Oftast på en pall så jag såg vad som hände i såret. Man visste oftast vad- och hur olika kirurgen ville ha det. Ett samarbete som jag verkligen gillade. Det gällde även åt motsatta hållet, de visste vad de kunde förvänta sig av mig.


Gästkirurger

Vi hade ofta kirurger från andra länder som gästade oss och som skulle lära sig nyheter. Detta gällde framförallt transplantationskirurgin. Sverige låg på den tiden långt före resten av världen. Vårt rykte var oantastbart.

När vi hade gäster pratade vi artigt engelska. Vem kunde alla instruments engelska benämningar? Vad är skillnaden mellan Hook och Retractor? Detta störde inte mig, tvärtom det kändes istället stimulerande att lära nytt. Ofta namngavs våra instrument på tyska eller engelska i instrumentgallrets innehållsförteckning som alltid kontrollerades före-under och efter operation.


Jag minns en kulturkrock med en kinesisk kirurg under en njurtransplantation.

Jag drog honom åt sidan och sade att överarmen var osteril och att han skulle få ett extra armskydd.

Detta händer inte i Kina!

Här hade jag förnedrat honom så det räckte, men jag ansvararade ju för steriliteten och hade inget annat val. Situationen är oemotsäglig.

Han förnekade såklart och vår huvudoperatör sade -" Om en svensk operationssköterska säger att du är osteril, då är du det"!

TACK!


Studenter

Som operationssköterska hade man ständigt en student i hasorna som skulle lära sig yrket i praktisk mening samtidigt som den teoretiska delen följdes till punk och pricka. Studenterna var legitimerade sjuksköterskor. Efter några år hörde man att de ofta pratade om "omvårdnad" och jag erkänner att jag inte visste vad de pratade om. Grundutbildningen hade genomgått vissa förändringar sedan jag examinerades. Den var nu på 180 hp och 120 hp i karaktärsämnet vilket ledde till en kandidatexamen. Det var lite frustrerande att som handledare inte ha de nya kunskaperna så jag kompletterade min grundutbildning till en Bachelor of Science, kandidatnivå.


Läkarkandidater

Sedan hade vi det här med läkarkandidater som överskattade sig själva. De som trodde att de var förmer än andra som arbetade på salen. De fick snabbt veta vad ödmjukhet kunde åstadkomma. Alla hade vi lika värde på salen. Vad hade jag gjort utan undersköterskan? Vad hade kirurgen gjort utan mig? Vad hade vi gjort utan narkospersonalen?

Många av dem hade ingen aning om vilket ansvar eller vilka roller vi hade och framförallt vilka operationskunskaper man hade efter alla år.

Meningen med deras placering på operation var att de skulle lära sig att assistera vid lättare ingrepp och följa med i såret. Hur tvättar man sig, hur får man på sig rock och handskar, hur behåller man sig steril, hur öppnar man en peang med vänster hand utan att äventyra allt, hur öppnar man två peanger samtidigt, hur klipper man av en tråd nära en knut utan att sabotera, hur orkar man hålla i hakarna utan att börja skaka i musklerna, hur orkar man behålla skärpan och följa med under en operation, när ställer man frågor etc.

Det var oftast operationssköterskans roll att under operationen handleda dem med dessa små enkla göromål för operatörerna var ju upptagna med sitt.


Ansvarsfördelning

Den där natten då en mindre erfaren kirurg skulle operera en akut blindtarm. Han hade aldrig gjort detta, men den äldre kirurgen tröstade honom med att inte vara orolig, för operationssköterskan visste?!

Ja ja, frågan är vem som har ansvaret? Ingreppet är ingen stor sak i sig för den som kan. Femton minuter så är det klart för en snabb kirurg. Det kan samtidigt fördärva hela livet för en människa om det görs fel.

Hur och var läggs snittet, hur dissekerar man sig ner till bukhinnan då muskler och senor ligger tvärs över varandra i olika lager, samt hur säkrar man buken från tarmbakterier när bihanget klippts av. Hur syr man ihop alla lager och med vad?

Jag berättar inget mer här...


Åren går och utvecklingen med en. Titthålskirurgin blev vardag och min tillvaro blev riktigt tråkig.

Efter mina 19 år som operationssköterska slutade jag.


Palliativ vård

Nästa steg blev 10 år med Avancerad Sjukvård I Hemmet. De flesta patienterna (2 - 97är) var palliativa (livets slut), och vi hade en medelvårdstid på sex veckor. En oerhört utmanande mental, teknisk och avancerad vård.

Ett minne i detta sammanhang var min student från Grekland som jag aldrig glömmer. Han kom från Aten. I slutet av praktiktiden var han väldigt frustrerad över allt han hade lärt sig under våra tre månader tillsammans. Alla tekniska delar med intravenösa katetrar, morfinpumpar, smärtlindringsdoseringar och allt annat som ingår i intensiv behandling av dessa svårt sjuka patienter var sådant som sköttes av läkare i Grekland. Han skulle inte få göra mycket trots att han kunde det på sina fem fingrar.

Vi satt alltid i bilen efter ett besök och gick igenom det som gjorts och det som är svårt att sätta ord på. Vi hade många tårfyllda stunder.


Master of Science

Under denna period tog jag min Master of Science, magisternivå.


Doktorand

Jag registrerades på Karolinska Institutet/Neurotec som doktorand. Jag fick mitt första PEK godkänt och publicerat. Pratade på seminarier och hade posters bl.a. på några ställen i Sverige, i Reykjavik och Jerusalem.

Plötsligt kände jag att det var fel ämne och fel handledning, så jag avregistrerade mig och lade detta på hyllan.

För mig var det bara en arbetsseger. Hade jag varit yngre hade jag disputerat.


Arbetsmarknadskunskap med personaladministration

Under åren som operationssköterska gick jag på universitetet och en massa andra icke poänggivande kurser. En bra 60 hp utbildning var AKPA (organisation/arbetsrätt/nationalekonomi och personaladministration). Den skulle alla i arbetslivet gå. Som anställd har vi inte bara rättigheter utan en massa skyldigheter - skyldigheter som tappar sin styrka med svagt chefskap vilket är så vanligt att det är skrämmande. Resultatet av detta betalas av kollegiet - och ingen behöver stå för konsekvenserna.


Butiksägare

Efter tio år med hemsjukvården köpte jag en djurtillbehörsbutik, det hade lika gärna kunnat vara ett korvstånd.

Den palliativa vården åt upp mig helt och jag hade absolut inget mer att ge.

Efter sex år såldes den med tillhörande aktiebolag. Jag gjorde ingen större förtjänst men heller ingen förlust.


Pensionär

Nu gick jag i pension trots att bemanningsföretagen jagade mig med det ena erbjudandet efter det andra. För mig var sjukvården för länge sedan ett avslutat kapitel. Att gå i tidig pension har sitt pris men ändå det bästa jag gjort.

Hur präglad blir man av att stiga upp tidigt på morgonen, jobba heltid och ha 10 järn i elden? Det tog mig sju år att fatta att jag inte skulle någonstans nästa dag.


I dagens läge kan ett enkelt tandläkarbesök förstöra hela dagen. Jag vill inte ha en enda grej som MÅSTE göras.

Min FB-sida har decimerats från 1600 s.k. vänner till 60 vänner.

Alla förtroendeuppdrag i föreningar är avslutade och jag stänger den ena dörren efter den andra och det är så SKÖÖÖÖNT!