Hur vi träffades

Hur vi träffades

Detta är min berättelse. Calle väljer att hålla sin hemlig. Så typiskt honom.

Våra liv tillsammans började 1975 då vi bägge bodde på Söder (SOFO) i hörnan Katarina Bangata och Ringvägen och med Lilla Bläcktornsparken mellan oss.
Jag hade två stycken Borzois innan vi träffades och Calle kommer ihåg att han hade sett mig med dem, utan att ta kontakt?!


Första gången jag såg Calle var var något år efter att han hade sett mig och hundarna. Vi åkte samma buss till och från Slussen där tunnelbanan gick. Han satt längst bak och plötsligt händer det. WOW - läcker!

Jag såg honom på bussen vid två tillfällen.


Något år till så händer det igen. Jag och min bästis var på Bolaget (gamla Nalen) som var ett stamställe på den tiden, för oss över 25 år.

Så kommer han fram och bjuder upp! Den natten satt vi väl och snackade tills de stängde.

Efter något år blev vi sambos och jag flyttade in hos Calle och gjorde mig av med min lägenhet på Ringvägen. Vi bodde på Söder i 7 år.

Eftersom vi bodde på Söder tillbringades många timmar i Tantolunden. Denna dag var vi med min bror Tommy och hans bästa barndomskamrat Tommy samt min kusin Kenneth. 

Calles föräldrar hade ett sommarställe uppe i Grisslehamn där vi tillbringade många helger. Ett avkopplande liv som kontrast till storstaden. Här var det verkligen naturen som gällde, löparrundor med Calles pappa som var idrottsledare på fritiden och kunde det här med teknik i kuperad terräng, ibland båten och fiske, svärmor och matlagning, traskande i skogarna omkring stugan och i vår hall hänger än idag hästskon vi hittade.

Vi har bilat genom Europa ett antal gånger.

Innan muren föll 1989 bilade vi genom Öst-sidan för att se eländet och uppleva atmosfären och kulturen. Vi började i Öst-Tyskland och Väst-Berlin, stannade några dagar i Tjecko-Slovakien och vidare till Ungern.


Mina tankar går direkt till när vi var i Ungern. Vi kom in i Budapest via bron vid 10-tiden och körde till Centralstationen för att växla pengar. Vi hittade ett hotell i stadskärnan med hyfsad standard, gammalt och fullt med historia, sammetsmöbler och stuckatur, ni vet vad jag menar.

På kvällen när vi gick ut nonchalerades vi av servitörerna på flera restauranger. Alla som kom in efter oss fick beställa. Vi fattade ingenting. Såhär i efterhand när man går igenom upplevelserna, förstår man att en Leica-kamera med självutlösare, klockor och smycken, västerländska kläder och vår svenska (som säkert lät som tyska i deras öron) var provocerande.

Efter en lång promenad gick vi till sängs. Jag låg och tittade i taket utan att somna. -"Vi sticker" sade jag till Calle. Sagt och gjort. Vi checkade ut halv ett på natten och portiern blinkade inte ens. Ha ha 


Eller: som i Varna/Bulgarien där vår favoritrestaurang låg vid stranden. Vår servitris fick dricks av oss såklart. Detta gick bra i två dagar och så byttes hon ut.


Eller: när menylistan var på tio sidor och vi blev rekommenderade att välja kockens favorit - samma sak som att det var den maten som fanns.


Eller: alla radarkameror i Tjecko-Slovakien där böterna betalades med dollar eller tyska mark. Vi var också tvungna att köpa kuponger för de dagar vi hade planerat att stanna. Kuponger som aldrig tog slut.


Eller: när vi fastnade i polisnätet i Öst-Berlin trots att vi svängt av till Väst-Berlin. Jag hade tidigare passerat via Checkpoint Charlie och visste hur det såg ut, men nu kände jag inte igen mig. Vi stannade och jag bad Calle att backa och vända, men tullpoliserna med sina K-pistar vinkade fram oss. Det var verkligen inte läge att göra annat än att köra fram. Platsen var enormt stor och tom på allt utom poliser. De var fåordiga och undrade vilka vi var, vad gjorde vi här, vart skulle vi etc. Det tog väl en timme innan de hade kollat om vi verkligen hade kommit med båten till Saznits? Det visade sig att vi hade kommit in via Bebelplatz. På andra sidan kom vi till Brandenburger Tor och nu kände jag igen mig. Vårt mål var Kurfurstendamm.


Når vi kom hem till Sverige reagerade jag starkt på hur våra matbutiker såg ut med hyllmeter av olika chips eller schampo. Hur många sorter behöver man?

Till er som undrar vart skatterna går – öppna ögonen när ni är ute och reser.

2021 kommer folket i USA få barnbidrag! Sverige har haft det sedan 1947!

Jämför vår infrastruktur, miljö och standard overall!!!!

Vi är förunnade att ha det fria ordet, friheten att gå vart vi vill, en möjlighet att kunna bestämma över våra egna liv. En obestridlighet ända tills någon ändrar förutsättningarna. Hur många av oss stannar upp och inser att det som är självklart här existerar inte ens i de flesta länder.

Du har 0,08% chans att födas i Sverige – bli ödmjuk, glad och tacksam – det hade kunnat vara så oerhört mycket värre!

Vi levererade en kattunge till Japan...

Vi flög över till Japan och överlämnade en kattunge jag fött upp.

Arlanda - Frankfurt – Ozaka där vi hämtade ut den förbeställda bilen och knappade in telefonnumret på GPS én. Vänstertrafik hade vi varit med om så det var ingen stor grej. Bilen var ny med automatlåda och en lättläst GPS.

Vi skulle upp till Kyoto som är en av Japans mest historiska platser. Här skulle man kunna tillbringa månader för att se allt. Vi bodde på en av de bästa ryokorna som heter Seikoro. Geishorna bodde i närheten och passerade vårt hotell varje kväll när de skulle till jobbet.


Eter att kattungen hade överlämnats till nya ägarna stannade vi i Kyoto och åkte tunnelbana till Nishiki, den största marknaden jag upplevt. Gångarna tog aldrig slut. Den spänner över fem kvarter och här fanns allt. Jag tittade på knivar men priserna var som hemma.


Nu skulle vi vidare och det fanns planer på Hiroshima och Nagasaki men vi valde att bila genom Hida-bergen ner till Yokohama.

Man frapperas över bördigheten och fuktigheten i dessa berg med fantastiska bambuskogar klädda med Murgrönor.

Resan gick från Kyoto via Toyama - Nagano - Fujiberget - Chino - Hokuto till Yokohama.

Vi lämnade bilen på Haneda (flygplatsen ligger mellan Yokohama och Tokyo). Yokohama sitter nu ihop med Tokyo och räknas som en ytterdel, fast den samtidigt är en egen stad.


Hur svårt är det att köra bil I Japan? Inte svårt alls. Man märker tydligt av Östasiens respektfulla levnadssätt. Alla följde disciplinerat trafikreglerna, filkörningen och släppte fram oss överallt? Alla var vänliga och hjälpsamma, men alla pratar inte engelska.

Det fick vi ett prov på när vi inte hittade kontoret där bilen skulle lämnas in. Hanedas parkeringshus är stort och utan överdrift. Jag hade nog tio man omkring mig som försökte hjälpa mig att hitta. Det gick till slut.

Arigatō