Avel - Etik - Miljö

Avel - Etik - Miljö


Per-Erik Sundgren

† 2010


Agronomie doktor i husdjursgenetik SLU

Nedan ser du böcker som P-E Sundgren skrivit och det handlar om det mest naturliga

 - livet -


*Genetik är egentligen förfärande enkelt. 

*Det behövs ganska lite teori, det är bara att se efter hur det ser ut i naturen!


*Avel fungerar som bilkörning, det kan visserligen vara bra att hålla koll på backspegeln men det viktigaste är att rikta blicken framåt så att man håller sig kvar på vägen.


* Avel är praktiskt arbete


* Tiken vet bättre än uppfödaren!


Avel

Aldrig högre procent än 6,25 %

Om man i genomsnitt i rasen lyckas hålla inavelsökningen nere under ca 0,5 % per generation, så bör riskerna för ökande problem med ärftliga sjukdomar och defekter kunna hållas under kontroll och till och med minska i omfattning. Lite grovt räknat innebär det att om den genomsnittliga inavelsgraden hos avkomman, beräknat på 5 generationer, ligger under 2,5 % så är stammen relativt väl skyddad från framtida problem. En grundregel är att aldrig gå närmare i avel än till kusinparning eller motsvarande. Vid kusinparning stegras inavelsgraden med 6,25 %.


Otillförlitliga stamtavlor

Om man lyckas åstadkomma en parning som beräknad på fem generation bakåt, ger inavelsgraden noll på avkomma så måste detta anses vara mycket gynnsamt. Om rasen i huvudsak är frisk, och man skapar sådana parningar så förloras ingen ärftlig variation och rasen kommer, om alla parningar uppfyller sådana villkor, att förbli frisk.

Det är inte någon idé att se så långt tillbaka i tiden när det gäller stamtavlor för vi kan ändå inte göra något åt det som varit. Vid enskilda parningar är det ingen mening att räkna långt bakåt, stamtavlor blir allt otillförlitligare ju längre de är. Det beror dels på att alla djur inte är korrekt uppgivna och dels på att nedärvning sker slumpvis. Den slumpvisa nedärvningen av arvsanlagen gör att man inte med säkerhet vet att ett djur lite längre bak i stamtavlan faktiskt bidrar med arvsanlag till en bestämd avkomma i varje enskild egenskap.

Ett högt utvecklat däggdjur som katten, har ca 20 - 40.000 anlagspar. Även djur långt bakåt i stamtavlan kommer att bidra med några av de generna till den framtida avkomman - dock bara under förutsättning att stamtavlan är korrekt.


Ärftliga sjukdomar

Mycket av diskussionerna kring avel med katt rör sig dock om riskerna för nedärvning av enskilda defekter eller ärftliga sjukdomar.

I många fall är de förhållandevis enkelt nedärvda, d.v.s. de styrs av få anlagspar. I sådana fall blir det osäkert om en viss katt längre bak i en stamtavla över huvud taget bidrar med anlag i just de anlagspar som orsakar defekten eller sjukdomen.

Vid enkel nedärvning vet vi med säkerhet att inte ens alla far- och morföräldrar medverkar med arvsanlag till en sådan egenskap. Det blir därför meningslöst att gallra avelsdjur efter jakt på enskilda fall av sådana sjukdomar långt bak i en stamtavla.

Den genomsnittliga släktskapen mellan djur stämmer nog om alla djur är rätt uppgivna i stamtavlan.

Men för egenskaper som nedärvs med få anlagspar kan sådana uppgifter om släktskap vara vilseledande. Det räcker därför som regel att koncentrera sig på föräldrar och farföräldrar och morföräldrar eller högst en generation till.


Inga felfria djur

Det finns ingenting sådant som ärftligt felfria djur.

Vad vi kan göra med avelsarbetet är att minska riskerna för att skadade gener dubbleras så att enskilda individer drabbas av de ärftliga skadorna. Genom så enkla åtgärder som att aldrig använda sjuka eller defekta djur i avel, att aldrig överanvända enskilda avelsdjur och att se till att tillräckligt många individer finns i avel för att bidra till nästa generations avelsdjur, så hålls djurstammarna automatiskt friska.

Inte nog med det! Frekvensen av ärftliga sjukdomar och defekter kommer successivt att minska under förutsättningen att man kan hålla den framtida genomsnittliga inaveln på en låg nivå. Djurstammar i naturen hålls friska genom århundraden och årtusenden med så enkla medel. Det är bara när individantalet sjunker under kritiska nivåer som också vilda djurstammar drabbas av den typ av ärftliga skador som är så vanliga bland sällskapsdjur därför att uppfödarna bryter mot enkla grundläggande villkor för hur avel kan bedrivas utan att djur tar skada.


Avelsproblem

Inom kattaveln finns ett litet speciellt problem. Det är inte lätt att hålla okastrerade handjur i tillräcklig omfattning för att skapa den bredd som behövs i aveln.

En gemensam lösning på det problemet är att uppfödare medvetet samarbetar för att uppnå ett rimligt antal hanar i avel i varje generation. Det skulle ha gynnsammare effekter i aveln än omfattande hälsoprogram.


Här är ett rasspecifikt avelsråd som gäller för rasen Maine Coon

Man behöver inte räkna längre bakåt än 5 generationer.

Om man sedan vill korsa in andra raser med annan bakgrund, är det också helt OK. Det finns ingenting heligt med raser. Det heliga ligger i att man får viss möjlighet att förutsäga hur de vuxna djuren kommer att se ut och i viss mån också deras mentalitet.

Om en parning med s.k. ”noviser” skulle innebära en ytterligare tillförsel av nya gener i rasen utan att man allvarligt äventyrar rastypiska egenskaper, så är sådana parningar naturligtvis på lång sikt hälsosamma och bidrar till att minska riskerna för ärftliga störningar.

Man måste inse att alla raser av tamkatt ändå har mer än 99% av sin genmassa identisk så det är rätt få genpar som verkligen skiljer olika raser från varandra.

Mina råd skall därför tolkas så som att det är OK att bedriva avel i rasen så länge man kan hålla inavelsgraden nere, då avelsbasen utnyttjats alltför hårt.


AVELSDJUREN


Kattuppfödning är en mycket rolig och givande hobby men också mycket kostsamt och kräver ett stort engagemang och mycket kunskap. En viktig del inom avelsarbetet är förstås valet av avelsdjur eftersom alla katter inte lämpar sig till avel. Det är många faktorer att ta hänsyn till och en avvägning mellan olika för- och nackdelar.


Rastypisk
Att avelsdjuren är rastypiska är en del av det hela, för varje ras finns en rasstandard som beskriver hur rasen ska se ut. Dock är det inte alltid en showvinnare som är den ”bästa” avelskatten då egenskaper som att t.ex. att ta hand om sina ungar, hälsostatus i linjerna måste vägas in.

En katt som har vissa mycket starka fördelar, men en del nackdelar, kan ibland vara betydelsefull i avel för att stärka upp fördelarna. Avkommor från sådan parning bör naturligtvis inte paras med en katt som har de nackdelar som var kända hos ena föräldern. Man talar om utparning.


Temperament
Det är mycket viktigt att katten har ett bra temperament som man vill ha i framtida generationer. De flesta katter lever sitt liv som sällskapskatter. Katter är ensamdjur och kan ganska lätt återgå till det vilda livet i jämförelse med hunden som är ett flockdjur.


Fortplantningen
En hona med förlossningsproblem bör inte paras om eftersom man riskerar att avla fram nya katter med liknande problem. Likaså bör man inte avla på katter som har problem med parning, eller som har blivit uppfödda genom handmatning.

Gängse uppfattning är att temperamentet överförs från hanen och honans förmåga till gott lynne präglas under uppväxten. Alltså har bägge föräldrarnas temperament stor betydelse.


Hälsa
Ett bra sätt för att kunna utvärdera sitt avelsarbete är att ”föra dagbok” över katterna och deras avkommor. Det som kan vara intressant att dokumentera är antal födda kattungar, antal dödfödda kattungar, missbildade och defekta kattungar, samt hur det gått med parning, graviditet samt förlossning. Samtidigt är det ovärderligt att följa upp avkommornas hälsohistorik. Genom att föra dagbok på detta sätt får man en överblick av sitt avelsarbete och vad man kan behöva förbättra. Icke att föringa, ett försäljningsargument.

Genetiska sjukdomar förekommer i de flesta raser och det är ingenting man kan frångå men man kan försöka minska antalet fall. Genetiska defekter samt sjukdomar att se upp med hos katter i avel är bland annat: Navelbrock, svansknick, plattbröst, sternumkrok, patellaluxation, bettfel, gomspalt, PKD, HCM, PRA & HD

KATTHÅLLNING

Källa: Anne-Marie Nilsson †2011

Kattens sjukdomar

Siames 1978



Viktiga faktorer gällande miljön är

hygien, ventilation, populationstäthet

samt införandet av katter från andra kattflockar.


Katter i flock

Att ha katter i flock, avla samt ställa ut kräver mycket kunskap om sjukdomar och om kattens biologi. Normalt sett lever katten endast i flock under vissa perioder som t.ex. vid parning och vid vård av kattungar. Av sociala skäl kan katten umgås i grupp men direkt närkontakt sker i så fall vid slagsmål och det är också då som kattens smittämnen får chansen att sprida sig till en ny individ.

En uppfödare som har hållit på i några år och köpt in nya katter i omgångar samt ställt ut mycket har sannolikt fått in en mängd olika virus i kattbesättningen. De flesta vuxna katter är dock symtomfria bärare så man märker kanske inga symtom förrän en kull kattungar insjuknar.

En del uppfödare har sällan problem med sjukdomar och detta på grund av att de har en bra biologisk katthållning.

Vid kattuppfödning hålls ofta många katter på relativt liten yta, nya avelskatter köps in och de befintliga katterna blandas med andra kattflockar. Detta är biologiskt helt fel vilket innebär att de flesta som ger sig på kattuppfödning lyckas bra de första 1-2 åren för att sedan drabbas av olika problem.

Det är relativt vanligt att hunduppfödare byter ut sina avelsdjur när de har ”gjort sitt”. Antingen behåller de nya avelsdjur från tidigare kullar eller så köper de in nytt material. Detta är inte lika vanligt hos kattuppfödare. Man väljer istället att kastrera de som inte längre går i avel, och så får de stanna i katteriet som sällskapskatter. Detta resulterar i att flocken blir större och är i sammanhanget biologiskt helt fel.

Djur som lever i flock har en inbördes rangordning. Hur fungerar detta med kastrater och fertila djur?

Enligt riktlinjer i vårt land bör man avsätta 45 minuter varje dag för en katt. Vad händer om detta inte sker mot bakgrund av att katten ganska lätt kan återgå till vild form?

Hur tolkar man en katt som inte gör något väsen av sig? Är det ett tecken på att den mår bra eller drar den sig tillbaka för motsatsen?


Viruspopulationer

Eftersom yngre katter är mer mottagliga och sprider mer virus än äldre katter, är det bar med spridda åldrar. Har man en större flock med katter och gång på gång för in nya katter, för man även in nya virusstammar. Detta tillför stress och försvårar bekämpningen av viroserna. Oftast finns det någon individ som inte klarar smittrycket. Blir sjuk eller går omkring bärare av olika virusar. I och med detta så ökar virustätheten och därmed smittsamheten (virulensen) i kattflocken vilket resulterar i att virulensen ökar. Problemen blir dessutom ännu värre om man blandar vuxna katter med kattungar eftersom kattungarna är mycket känsligare för sjukdomar än de vuxna.

Alla individer uppvisar inte symtom men vanligt är ändå ständiga förkylningsproblem, kladdiga ögon, diarréer, småväxta kattungar och dräktighetsproblem.

Detta är ingen ovanlig situation, för orsaken är inte att katten har ett sämre immunförsvar utan mer att den har utvecklats till att klara av helt andra förutsättningar än de vi erbjuder, dessa problem är miljöorsakade.