MC

Plötsligt kom Calle och hans kompanjon hem med varsin motorcykel!

KUL!

Jag tvingade ut Calle i tid och otid, regn? spelade ingen roll. Jag satt väl på bönpallen några veckor och så kommer stunden då beslutet bara var där "här skall inte jag sitta"!

Hojen köptes in, en HD Sportster med utbytta avgasrör och insatt trimsats. En kompakt liten hoj och perfekt för nybörjaren. Ett av mina roligaste beslut.

Så har vi den där Murphy's law igen - jag hade inte mc-behörighet.

Den togs bort året innan jag tog mitt körkort. Så typiskt. Det var ju bara att sätta på sig övningsskylten och börja träna.

Calle och jag startade varje hojdag med två timmars övning på IKEA-parkeringen. Att han stod ut!?

Vi hade konerna med oss och ställde upp högfart- och låfartsbanor som jag blev rätt bra på till slut. U-sväng till hö och vä i låg fart är inte heller lätt.

Hög fart (70 km/h på parkering) snabb inbromsning - undanmanöver på 1 m2 till ett säkert stillasående utan att lägga ner hojen. Ja, ja - det går så småningom.

Min hojkompis Annie och jag låg alltid först när vi var ute i vårt lilla gäng. Kommer ihåg en gång då en kille som åkte med oss kommenterade -"Jävla brudar att köra!"

Precis, vi låg alltid i kortegeformation och höll bra fart. Nu är inte HD:n en bushoj och vi ligger inte ner över bensintanken utan sitter upp och tar mycket vind i hjälmen vilket påverkar farthållningen. Man måste vara med om detta för att förstå vilken kraft det handlar om.  Jag vet en gång vid 150 km/h då jag var på väg av sadeln, läskigt! 

Jag anmälde mig till körskolan och stångade mig blodig med Kennet som hade ett säkerhetstänk utan dess like. Han bestämde, och jag fick inrätta mig i ledet. Håll käft och var ödmjuk. Böj huvudet och gör som jag säger!

Jag hade övningskört ungefär 900 mil då grabbarna i gänget undrade vad jag höll på med? -"Varför kör du inte upp?" På körskolan hade jag en Kawasaki som var lite annorlunda än min HD i bromsprov, u-sväng, lågfartsbana och högfartsbana, fast allt gick.


Så kom då dagen för uppkörning och jag blev kuggad! -"Hon kör som en Gud men använder inte fotbromsen!  Har aldrig sett Kennet så förbannad, han tog till och med upp diskussionen med instruktören, något han aldrig gjort - instruktören var obeveklig. Kennet visste ju vad jag kunde liksom.

Jag vet precis var det hände. Vi hade avverkat 110-sträckan på Nynäsvägen och på avfarten såg jag honom gå ut åt sidan. Reflekterade inte nämnvärt men det var då han hade upptäckt att jag inte använde fotbromsen!

Shit, jag förstår nu varför han drog ut mig på ett par mils grusväg.

Grusunderlag kräver kanske både fram- och bakbroms beroende på fart. Men vem tokåker på grus med en HD? Grusvägen var smal med två spår och krondiken på var sida. Frågan är vad jag hade gjort om jag hade fått möte?

Denna uppkörning tog mycket längre tid än vanligt, och Kennet hade undrat var vi var och om något hade hänt?

Jag var också förbannad, hade ju ändå 900 mil i bakfickan och tyckte inte alls att jag körde dåligt och hade också tillbringat dessa mil med de stora grabbarna?!

Förstå varför jag var frustrerad.

Calle fattade ingenting?

En annan sak är att som tjej råkar vi ut för grabbar med attitydproblem. Skulle kanske inte ha haft min HD-tröja på mig. Instruktören körde inte HD eller så ville han bara kugga mig i egenskap av kvinna. På den tiden gick snacket att nästan alla tjejer kuggades. Varför? Ja, det vet instruktörerna.  


När jag kom hem lyckades jag få en uppkörningstid två veckor senare som förvånade både instruktören och Kennet. Detta borde vara tekniskt omöjligt eftersom det behöver gå längre tid mellen uppkörningarna samt att man inte borde råka ut för samma instruktör bägge gångerna.

Vackra tjejer kommer långt - envisa kommer dit de vill - och jag är envis.


Nu blev uppkörningen i stort sett sett bara på grusväg eftersom jag fick samma instruktör.


Kennet och instruktören snackade ett tag. Jag blev uppmanad att ta av övningsskylten och åka själv till körskolan. Jag valde att ta kön på Kennet och bara försöka lugna ner mig och komma till sans.

MC

HD Sportster 883cc trimmad till 1200cc och vikt 240 kg


En kompakt hoj med en massa körglädje. Snabb och lättmanövrerad. Cykeln lackades om som 50-årspresent av en hojkompis som tävlade i Enduro.

Packväskorna beställdes hos Christer på Söder.

Nästa grej; sadeln var svart! Jag köpte lila skinn och klädde om den.

Kan inte klara servicen själv? Det är ju klart att man kan! Första gången tömde jag av misstag ut växellådsoljan istället för motoroljan! Haha, ingen skada skedd mer än att självkänslan fick sig en törn.

När jag sedan åkte till macken undrade jag varför hojen gick så trögt? Undrade om jag hade gjort bort mig ordentligt denna gång? Blev samtidigt arg på mig själv och undrade varför - varför kan jag inte hålla en låg profil och bara vara som de flesta - gör ingenting utan koncentrera dig bara på att andas?

På macken såg jag att ena tändhatten var lös, haha.

Fick blodad tand och bytte ut mina blinkers själv. Kändes som jag kunde göra vad som helst.


Vår första hojsemester gick via Tyskland, Holland, Belgien, England och upp till Skottland. Här hade vi planerat att åka via Färöarna till Norge men det var måndag och ingen båt gick åt det hållet. Vi åkte tillbaka till Newcastle och tog båten över till Stavanger.

Sportster är enligt mig inte gjord för långkörning. Den vibrerar alldeles för mycket i högre farter.

Någonstans innan Skottland åkte höger backspegel i gatan? Mörkret lade sig och kvällen nalkades. Så typiskt. Easy clutchen som satt under backspegeln hade tappat muttern tidigare så nu gällde det att inte få panik.


Calle är som vanligt finurlig och löste problemet så pass att vi kunde ta oss till Edinburgh där det fanns en HD-dealer.

Vår HD-karta angav alla butiker i hela världen. Oerhört praktiskt.


Väl hemma bytte jag hoj direkt.


Nästa semester tog oss genom Europa med stackars dottern som inte fick vara hemma själv. Jag hade den största packningen och Calle hade dottern. 

HD Road King 1700 kubik och 320 kg.


Alldeles för tung för en tjej, men det gäller bara att inte luta den när man står still. Annars en lättmanövrerad hoj som gjord för långkörningar. Jag hade ett easy clutchsystem på denna hoj också som gjorde att kopplingen var lätt att hantera. Att växla upp och ner tär på handleden.

Hojen var sänkt och jag slog i stödet en gång i en kurva, skitläskigt!


De flesta tjejer bland mina kompisar körde Sportster, Dyna eller Fat Boy. Jag var nog ganska ensam om min Road King, men vad jag älskade denna pärla.

Det finns en tidskrift som heter Tara.

De såg min långa svans och gjorde ett ganska stort reportage

om mig i egenskap av tjej på hoj.

Man måste vara rädd om sin image, haha

Det ser alltid läckert ut när solen skiner och motorcykeln klyver vinden. Just det - detta är en romantisk syn som långt ifrån stämmer med verkligheten. Regn är både otrevligt och farligt. Det är ingen lek så säkerhetstänket och underlagskunskap är helt avgörande. HD'n är luftkyld och är en mardröm i bilköer. Det kan bli riktigt varmt och hojen mår inte bra. Jag vet att polisen såg mellan fingrarna och lät oss åka ute i vägrenen vid kö.

Nere i Europa går bilarna oavkortat åt sidan och släpper fram oss, men i Sverige råder Jantes lag!


När jag var ute själv med hojen, till jobbet eller till andra mål, skapades många situationer. Lång fläta på ryggen, stor hoj och kvinna var tydligen intressant. Ibland blev det nästan pinsam närkontakt.

Man ville bara bort från allt vad bil hette. Hojen var för stor för att kryssa mellan bilarna så vid stoppljusen var det bra att stå först. Det fanns alltid någon som tog upp kampen och man tänkte "Nu skall du få åka" - och man såg dem försvinna i backspeglarna... Så!

Ett axplock ur mitt bildarkiv på våra kompisar, träffar och resor

HOG Chapter Stockholm 

Just love you guys!

Initiativtagaren till H.O.G Stockholm Chapter var Lasse Stiernström. Det hela började i slutet av 1998 med snabb draghjälp av Anders Högberg och Bo Lambrell från Södertälje.

Harley Owners Group är en fabriksrelaterad verksamhet som har mer än miljonen medlemmar över hela världen. Organisationen är gigantisk och hojåkarna är knutna till en dealer i sitt land.

Calle och jag är Life Members.

Alla länder har sina träffar och då kommer hojåkare från när och fjärran.

Vårt chapter sköttes som vilken förening som helst. Våra medlemmar kom från alla yrkes- och samhällsgrupper. 


Ingen hoj togs ut ur butiken utan att först byta avgassystem, ett ljud som irriterade många. Polisen kunde stoppa oss och bullermäta men apparaten måste kalibreras om mellan varje hoj så det slutade de snart med. Inför besiktningen bytte man till originalpipor utom jag. Mitt ljud kom vid högre varv och på besiktningen fanns aldrig en parkering som var stor nog för att testa så jag klarade mig alltid. Däremot släppte man på gasen när polisen var i närheten. Man fick det onda ögat ibland.

Annars hade vi ett hälsosamt förhållande till polismyndigheten, speciellt MC-poliserna.


Vi har ryggmärken som vissa andra hojklubbar, men skall inte förväxlas med de kriminella gängen. Det finns inga meningsskiljeaktiviteter oss emellan. Var och en sköter sitt, så att säga. 

Jag skötte föreningens hemsidan och satt i styrelsen under många år. På slutet hade jag förtroendet som Director (ordförande). Jättekul arbete, speciellt när vi hade gjort något jippo som jag kunde plåta. Jag visste ju att alla väntade på reportage och bilder. Dessa lades ut direkt man kom hem, eller senast dagen efter.


Jag gjorde en analog 30-minuters video som konverterades till digitalt. Rätt knepigt. För att kunna lägga in musik som stämde med bilderna fick jag lära mig Adobe Premiere. Videon visade snuttar från våra turer, och med tung rockmusik i bakgrunden. Den visades på julfesten som vi hade på HD-båten.


Videon är tyvärr totalförstörd och jag grämer mig, för den var riktigt bra.

Ladies of Harley   

Ladies of Harley är en del i chaptret och vi åkte ibland på egna turer utan grabbarna. Hojsäsongen började med avrostning och träning av broms- och cerpentinövningar.

Samtidigt som vi var med i HOG och alla aktiviteter som var där hade vi vårt eget lilla gäng. Vi gjorde våra egna turer över helger då HOG inte hade något extra. Vi blev med tiden riktigt sammansvetsade både socialt och hoj-mässigt. Det måste ha sett härligt ut när vi låg riktigt tätt i formation oavsett väderlek eller vägval.

Jag lovar, att köra hoj på det viset är en utmaning, 100% fokusering och härligt. Vi hade naturligtvis namngett oss såklart och det blev "Score".

Jag vet inte hur många timmar vi spenderade tillsamman, men det blev några tusen mil.

Tack till er alla för att vi fick vara med er :))

Vårt härliga gäng "Score"                              Miss you guys!

Europatur 1       Damnark, Tyskland, Holland, Belgien, England, Skottland

Europatur 2       Damnark, Tyskland, Österike, Italien