Musikintresset

Musikintresset

Denna sida handlar om mig och min tid som musiker. Jag har ett märkligt förhållande till denna period. Inte förrän nu orkar jag skriva lite om hur det var, och mycket är nog tack vare sociala medier där jag har hittat myckate om denna period. Varför skriver jag om detta då? Ja, det är ju en fråga som jag egentligen inte kan svara på. Kanske är det så att jag behöver skriva av mig för att ge legitimitet till alla dessa år och ge mig någon slags revansch. Kanske är det så?

Det finns också en förnekelse inbakad i detta. Hur skulle jag kunna berätta om vad jag hade gjort när jag bytte profession och sadlade om till svensk sjukvård, där jag utan bedövning kom i kontakt med de svenska hierarkisamhället. Något jag fortfarande har svårt för. Jag gick in i väggen direkt, jag som varit medelpunkten och egen företagare och inte bugat för någon! Nu, tag tog mössan i handen och sänkte ögonen...

Tänk er själva frågan:

-" Vad har du arbetat med"?

-"Jo, jag har spelat i ett popband".

Jag gjorde det några gånger och följdfrågorna blev till slut så pinsamma att jag valde tystnaden. Jag kommer ihåg hur jag slingrade mig och lyckades få motparten att vara nöjd med mina lögner. Jag pratade inte ens om denna tid med min familj. Visst är det konstigt?


Det jag skriver om här som musiker är smulor av vad som egentligen hände. Här finns en länk till Plommons om någon känner sig nostalgisk och vill läsa mer. Deras FB-sida är stor och finns här.

Bandet Plommons håller fortfarande på sedan vår reunion på King Creol (Kungsgatan) 1985 då jag valde att hoppa av för gott.


Vi fick byta namn på bandet Plommons när vår marknad blev internationell. Var fick vi namnet ifrån? Sunny Girls var kanske relaterat till Hep House Produktionsbolag och Hep Stars listsingel Sunny Girl? Vet inte riktigt om det var så, men det är den enda förklaringen jag kan komma på. 

Sunny Girls finns på FB. 

En eloge till Måddan som under alla år samlat på alla reportage. Vi andra var inte lika duktiga. Hennes arbete på sociala medier som Plommons hemsida och FB-sidan om Plommons och Sunny Girls of Sweden är beundransvärd.

Låt mig börja från början vad gäller musikintresset.

Det började på fritidshemmet då min lillebror berättade för föreståndaren att min syster spelade piano? Vad fick han det ifrån? Kunskaperna på instrumentet sträckte sig till Kalle Johansson. Finns det någon levande varelse som inte kan den?
Jag fick ju frågan såklart om jag ville ta lektioner. Barnavårdsnämnden betalade kalaset för de som ville vara med. Välorganiserat för de stackare som inte hade pengar till privat pianolärare. Nu började min tid med noter och fingerövningar. Efter skolan tillbringade jag nästan två timmar med detta varje dag. Det var inget tvång utan ganska roligt. Barnavårdsnämnden var inblandad och som vanligt när man skall dokumentera utfall av beslut blev  det såklart en uppvisning för föräldragruppen. Jag kom inte undan på något sätt. Flera veckor innan tränade jag fyrhändigt med kamrer Hoff som var den som såg till att vi fick ett piano i hemmet. Var skulle mamma få pengarna ifrån? Stipendiet jag fick var en större handpenning på ett totalrenoverat piano som stått någonstans i konserthusets gömmor. Ett fint piano med en fantastisk klang.

Så kom då kvällen då vi alla skulle upp till bevis. Kamrer Hoff och jag fick spela sist såklart och vårt stycke var något klassiskt och inte alltför banalt. Där satt vi, han i kritstrecksrandig kostym och jag i en söt klänning!

Man har överlevt mycket.


Jag kan inte hoppa över mitt 60-tal

Om någon läser detta och är född efter 1952 vill jag beskriva situationen här i Stockholm vad gäller popmusik och som jag upplevde den. Det fanns ingenting, INGENTING!

Radio Nord var en båt, M/S Bon Jour, förankrat på internationellt vatten utanför Stockholms skärgård. Sveriges regering kände sig provoserade av denna kanal som hotade med att bryta upp radiomonopolet. Sponsringen kom från miljonärer i US.

Radio Luxenburg var en annan kanal med popmusik och som vi rattade ju in såklart.

Vad fanns i Sverige? Tio i Top klockan 3 på lördagarna matade oss med en halvtimme. Biljetter kunde man komma över i skolan. Jag lyckades med detta en gång. Det var allt.

Tommy Steel, Elvis Presley och Cliff Richard. Man vek ner stövelkanterna och skrev vem man höll på med nagellack. Jag höll på Elvis! 
Vid den här tiden, 1964 formligen exploderade popmusiken med alla band i England, och Sverige följde efter. Cliff Rickard gick bort med allt fett i håret. Usch! Helt fel stil. Beatles kom och vi slutade med tuperat hår och Brylcreme. Vi slutade dansa två och två. Det var bara Sunar och Dorisar som gjorde det. Vilken segregation vi ungdomar skapade. Det fanns inte en chans i hela världen att man blandade sig.
Innan utsvängda byxor kom hade vi andra korta manchesterbyxor, vita strumpor och Mantovani. Killarna hade Playboy. Tjejerna hade pagefrisyr och grabbarna lugg nertill ögonfransarna och vit skjorta med 8 cm hög krage och utanpå en slipover. Tjejerna hade polotröja. Utanpå hade vi Bogner (även på sommaren).

Jag kunde sy och var först i läroverket med utsvängda byxor. Landet lagom och läroverket gick in i chock.
Vad man måste förstå här är att ett paradigmskifte skedde på blodigt allvar. Det var en dödsförklaring om du köpte en kopia av något slag, men som ändå var någon slags räddning för alla wannabees. Tala om klassamhälle. Djursholm och Stocksund visade framfötterna och satte fattiglapparna på plats. Nalenmatinéerna på söndagarna var ett måste. I Harlem spelade fyra coverband så det gällde att vara först på plan så man fick en stol. Kön började fylla på sig klockan 12.00 och insläppet var 14.00.
1964 spelade Beatles på Hovet och jag satt i mitten någonstans. Tjöt och grät som alla andra hysteriska tjejer. Till 2:a föreställningen satt jag på första parkett. Var jag fick den biljetten ifrån är en gåta ännu idag????? Mina föräldrar har berättat att jag ringde hem och sade att jag skulle bli sen.


Nu började det röra på sig lite var stans. Nattklubbarna i Gamla Stan var bitvis en rysare för en tjej och man var på sin vakt. Det var liksom inte full insyn om jag skall uttrycka mig milt.
Knarket började flöda okontrollerat. Långa begravningsled av sörjande på Skogkyrkogåden för de som hade tagit för mycket. Alla var där. Även Expressen fick till en framsida på sörjande. Modsepoken gjorde entré och alla vuxna fick dåndimpen. Filmen ”Dom kallar oss mods” slog ner som en bomb! Hur kunde man? Vi som revolterade satt på konserthustrappan hela sommaren tills polisen tröttnade och tvingade ut oss på Djurgården. Militärgrön parkas och basketsneekers trots värmen.

P-piller skrevs ut och fri sex var inget att höja ögonbrynen för.

Bh'n kastades.

Den sommaren var intensiv!!!!

Vid den här tiden började jag spela i ett coverband som hette Plommons. Vi spelade mest på ungdomsgårdar eftersom vi pluggade. Här i Sverige hade landsbygden ännu inte tillgång till musikklubbar som kunde jämföras med storstädernas så deras folkparker var jätteviktiga när det gällde live-musik. Hotellen bokade bara dansband. De skulle nog inte klara vår ljudvolym så vi gick bort i planeringen.

Premiären på sommaren var alltid på Valborgsmässoaftonen för oss och det var alltid svinkallt. Instrumenten stämde om sig och vi for illa med nya scenkläder. Kort-kort och barärmat.

Våra framträdanden räknades som kvällens attraktion då dansbandet hade en halvtimmes paus. Vi spelade 7 låtar och kunde hinna med 3 folkparker på en kväll. Det var inte ovanligt att poliserna hade radiokontakt och väntade på oss, ibland för fortkörning och ibland för att vi behövde deras eskort för att hinna i tid och slippa avdrag på gaget. Det var mer vedertaget att vi skulle hinna med två framträdanden per kväll och avstånden kunde vara miltals. Hur många gånger har vi farit från norr till söder i vårt avlånga land?

Vår gimmick var rosetter i håret, mest som en kul grej. Inför varje turné utgick vi från Odenplan och inhandlade metervis med rosettband på EPA. Det var inte ovanligt att ungdomarna stormade scenen och slet av oss rosetterna som ett minne innan vakterna fick ordning på allt. Poliskedjor var ingen ovanlig syn. Det kunde handla om tjugo poliser i rad.


Nedan en lista på våra spelningar 1966 och 1967.

På sportlovet 1967 åkte vi ner till Tyskland och uppträdde på de de amerikanska- och tyska baserna samt ett tyskt fängelse uppe i norr. Jag har många minnen härifrån. Kommer och tänka på att Elvis gjorde sin militärtjänstgöring på ett av dessa baser. Det fanns tusentals amerikaner här där många av dem patrullerade på västtyska sidan samt utmed gränsen i Västberlin. Någon bas hade både amerikanare och tyskar tillsammans. Undrar hur spänningarna var där? 


Jag blev sjuk under denna turné och satt på scenen med feber. På tågresan hem hade jag 41 graders feber. En läkare uppmärksammade detta och betalade för sovkupé till mig. Måste ha varit fullständigt omtöcknad för jag tog inte namnet på läkaren, men en stjärna är skickad till himmelen.

Tysk militär på basen i Nürnburg

Nedan är pins som jag fick av de amerikanska militärerna som vi spelade för. Dessa har nu ett samlarvärde och finns på bl.a. Ebay.

Här är den första bilden på mig i Aftonbladet när jag började i bandet och ersatte Ninni som valde att disputera i kemi.

Här med vår vita Cheva Bel Air och det vita släpet med instrumenten.

Från vänster:

Plommon, Eva Kroon, jag och Helena.

Det var Helena som frågade mig om jag ville vara med i bandet. Vi var skolkamrater.

Det hände att modebutikerna anlitade oss för butikens kläder. Ovan är några bilder då vi visade nyheter åt Pagelle som finns än idag.

Alla plåtningar som pågick hela dagar för idolkort och afficher satte alla på prov. Hur får man en bild att stämma med sex stycken samtidigt? 

Nu var inte Janko som på bilden, men det fanns de fotografer som ibland fick nog av oss, och det var säkert ömsesidigt! 

Hur var det att vara ett coverband på 60-talet? Bitvis helt galet!
När vi kom in i samhället visste ju alla att vi skulle komma då affischerna fanns överallt. Vid infarten till samhället väntade de på oss och sprang bakom släpet ända till parken och på kvällen när vi spelade behövdes poliskedjor mellan scen och bil, det var hysteriskt!
Vi kunde heller aldrig bo på hotellet i samma stad tack vare en massa skränande fans utanför.


Vi fick kärleksbrev från unga tjejer som dyrkade oss. Fanklubben var ganska stor med dåtidens mått.

Vi låg som bäst på 9:e plats på Idol-toppen av alla band som fanns i Sverige.
Mestadels var livet en lek just då...

Hur många gånger har vi gjort TV-framträdanden? I hur många länder? Ett otal kan jag säga. Ett nödvändigt ont i exponeringssyfte.

Bilderna ovan är från en TV-inspelning i Helsingfors 1966. Tack och lov var det playback!


Ibland var det live-inspelningar och ljudteknikerna på den tiden hade behövt vara musiker för att förstå vad vi önskade och var de skulle placera mickarna och framförallt, att det inte räckte med två.

Diskussionerna kunde bli ganska heta.  När tekniker och kameramänbörjade titta på klockorna och på oss som något från yttre rymden var det bara att ge upp och be till Gudarna att ingen men kände såg programmet.

Panik? Jag tyckte det gick städat till. Vi spelade i kyrkan som fanns där och internerna var glada och klappade artigt. .Jag fick en komisk karikatyr av en fånge som satt inne åtta år för ett ekobrott?! Tack!

Förutom på Långholmen har jag spelat på , Norrtäljekåken, Österåker, Tillberga och Tyskland. Man spelar utan gage som någon slags Goodwill och i gengäld får man ett "Fribrev" som ramades in och hängdes upp i hallen. Inbrottstjuvar skulle vid åsynen av dessa vända och gå ut. Det fungerade ända till pundarna gjorde entré och satte allt ur spel. Ja ja, mina hänger där och ger mig ändå minnesbilder.

Så har vi det här med press och reportrar. Ingenting har ändrats. Vi figurerade lite varstans i pressen och det var långt ifrån sanningsenligt.

Mamma kunde läsa när någon kvällsblaska skrev att vi knarkade eller skulle gifta oss och hon höll på att bryta ihop! Vi var ju lagom långt borta och visste inte alltid vad som hade skrivits hemma. Vad hade en vanlig förälder för träning på detta? Tur att inte Internet fanns!

Ibland var det sanningar!

Detta var en sanning. Vi var på postkontoret i Malaga och skulle köpa frimärken då den spanska polisen med sina konstiga huvudbonader kom och arresterade oss. År 1967 var Sverige "Way out" jämförelsevis med Europa. Hur konstigt var det med kort-kort? Aftonbladet kontaktade konsuln i Malaga och Sveriges ambassadör i Madrid och ingen visste något, ha ha. Vi var på väg till Tanger och släpptes utan påföljd.

60-talet och musiken

Så har vi den provocerande journalistiken där man bara letar efter scoop. Som här i Tyskland i Bild-Zeitung, med Europas största upplaga, bilden på mig täckte en helsida, ha ha


I intervjun t.h. får jag den överhettade och mest korkade fråga om vilka killar jag gillade bäst, tyskar eller amerikanare?
Kunde inte låta bli.
Självklart gillade jag amerikanare bäst, ha ha. 

Mannen på bilden ovan är Horst Fascher. Grundare av Star Club i stadsdelen St. Pauli, Hamburg. Det var han som tog Beatles till Star Club på 60-talet.
Det var också Horst som tog oss till Tyskland denna gång. Repebahn låg i denna stadsdel med nattklubbar, barer och prostitutionsgatan Herbert Strasse.
Vi var ju nyfikna såklart, så med eskort av Horst vågade vi oss in i dessa kvarter för att kolla om alla rykten stämde?
Jodå, allt stämde.

1967

Nu hade discoteken kommit och ungdomarna fick sitt musikbehov tillfredsställt. Lokalerna var för små och lämpade sig inte alltid för ett coverband med instrument och allt, vilket resulterade i mindre spelningar och pengar. Vi behövde verkligen ändra på situationen. Vår nya manager hette Roland Ferneborg och vi lämnade produktionsbolaget Hep House (Hep Stars eget). Vi gjorde en demo-spelning på Griggs, en nattklubb på Kungsgatan, och Rolle tog sig an vår framtid. Han hade många utlandskontakter och det var ju det vi behövde i denna situation. Han hade banat väg med Spotnics och planer fanns att vi också skulle till Japan men så blev det aldrig. Så här idag då jag har blivit en östasiatisk nörd tror jag att vi hade varit som handen i handsken. Synd!
Vi fick ett kontrakt på en nattklubb i Casa Blanca 1967. A Whiter Shade of Pale låg på listorna och Merit Hemmingson skaffade sin Hammond B3:a. Merit är min idol!
Resan ner gick med Musiktransports nya Cheva Bel Air och släp. En av ägarna för bilfirman hette Kenta och han körde under hela resan. Åke var "Road master" och riggade instrumenten". Första stoppet var Marsellie. Ståtoalett med löss på väggarna - nu började livet vidga sig i alla tänkbara situationer. 

På väg ner till Casa Blanca

Vägen genom Spanien gick på östsidan. Ingen asfalt eller räcke. Jag vet att jag gick till kanten och uppskattade att det hundratals meter ner till Medelhavet. Läskigt.

Vi mötte en lokal transportör på fyra ben. Sympatisk spansk man som lät Måddan och Helena ta sig en tur.

Nere i Malaga åkte vi fast som skrivits om längre upp.

Gibraltar - Tanger, ett sund och två världar.

Vi mötte vår agent i Tanger. Hamnade på en fest med den Marokanska prinsen på väg till Casablanca där vi bodde på ett hotell nere vid stranden. Här bodde rika judar och fattiga araber och språket var franska eller arabiska.

Wacha!

Vi fick kontakt med en kille vars pappa kom från Sverige och mamman från Marocko. Han blev vår guide och tog oss djupt in i de läskiga arabkvarteren. Där inne kunde man helt öppet köpa haschkakor och all vad livet behövde. Jag lade pengarna på en kaftan med tusen knappar i vit Jacquard och silvertrådar. Jag valde en i barnstorlek som passade perfekt till mina vita långbyxor. Jätteläckert!

Barnen som skockades runt oss höll på att skratta ihjäl sig när jag satte på mig den. Ha ha ha

Flickan på bilden framför mig hette Mina. Hennes pappa sålde ballonger på stranden. Mina följde oss överallt och vi skaffade lite kläder till henne. Jättesöt och go på alla vis.

Badstranden var uppdelad med vakter. Vi betalade och gick in och hade hur kul som helst i bassängerna och Atlanten.

Vårt hotell och nattklubbarna låg nere vid stranden. På en del klubbar hade gästerna sin egen sprit i barskåpen. Vår sista kväll ledde till att vi packade släpet och gav oss iväg i skydd av mörkret. Det var något med klubbägaren och gaget. Vår agent sade att vi skulle få gaget i Paris. Vi stack på vinst eller förlust. 

Vår tid i Casablanca var en tid av mystisk och kulturkrockar. Vad visste vi? Tog en bild på en kvinna i kolsäck och fick fyra araber efter mig. Gud vad jag fick springa till vår väntande bil. På TV-nyhetssändningarna visades bara händerna på kvinnor som läste upp nyheter. 

Vi fick vänta någon timme på färjan i Tanger över till Gibraltar. Vi satt vi ett bord och drack mintte då vår agent  väste att vi skyndsamt skulle sätta oss i bilen. Han hade hört några män några bord bort sitta och diskutera oss.

Fantasin gav mig rysningar!

Såhär i dagens läge undrar jag hur vi vågade utmana andra kulturer då det gällde klädval. Jag jämför med det cm-tjocka A-4 kompendium min man fick inför arbetet i Saudi Arabien om vad man fick göra och inte. Vårt fria tänkande hade kunnat ställa till det ordentligt. FN´s förklaring från 1966 om människors rättigheter och lika värde är än idag problematiskt. Mot denna bakgrund skall vi reflektera och se hur vår tillvaro skulle vara om den inskränktes och styrdes av andra.

Jag ställer en seriös fråga: kommer vi i framtiden att prata ryska eller mandarin.

Vi tog oss non-stop från Marocko genom Spanien och upp till Paris.


Tidigt på morgonen gick vi in på banken för att hämta ut gaget som eventuellt fanns där. Väntan i bilen var verkligen tärande. Skulle vi få några pengar?

Till slut - efter några timmar hade vi våra pengar i handen. Puhu!


Här står Kenta parkerad och vi är väl där uppe i tornet  någonstans som sig bör.


Resan hem gick utan problem och vi var oerhört glada när vi lämnade färjan i Helsingborg.

Det turbulenta året 1968 och frammåt

Innan jag åkte ner till Mexiko ville jag blondera håret hos Björn Axén, som var på NK. Han sade något om morotsfärg och att det inte skulle gå med en behandling. När jag hade kommit ner till Mexiko City frågade jag frissan i huset om hon kunde blondera håret? Hon klippte av en tofs och visade mig en blond tofs dagen efter, inga problem.

En behandling hos frissan där, vad det nu kunde vara, började vid 4 SEK. Jag var ofta hos frissan, ha ha.


Vi började med ett 6-månaders kontrakt i Mexiko City på hotell Alameda. Baren låg på 17:e våningen och utanför hade de en pool där man kunde bada och beställa paraplydrinkar, ha ha. Galet!

Jordbävningen 1985 i Mexico där vårt hotell jämnades med marken

Här ser man förödelsen efter skalvet 1985. Vårt hotell är helt borta, men Torres står kvar. Någonstans mellan 10 000 och 40 000 människor strök med i denna jordbävning.Bilden på oss är tagen i fönstersoffan i baren där vi spelade på Alameda Hotel. Hotellet stod på granntomten till skyskrapan Torre Latinoamericana som ni ser i bakgrunden.

Skyskrapan står på ett oljefat för att klara jordbävningar. Digitalklockan högst upp kommer jag ihåg att jag tittade på när vi spelade för att se hur länge till vi skulle spela innan paus. 

Med viss saknad i hjärtat jämnades denna byggnad med marken 1985 efter en jordbävning med 8.0 på richterskalan. Själv var jag med om en jordbävning 1968 i Mexiko City och det var verkligen en upplevelse. Den var tidigt på morgonen och var  "bara" på 6,5. Jag vaknade och fattade verkligen inte vad som hände. Flaggstången i järn utanför hotellet på Plaza de la Constitucion knakade ljudligt. Det är detta ljud jag kommer ihåg mest. När jag klev upp ur sängen tappade jag balansen och ramlade omkull. Sängen flyttade sig tre meter och kläderna svajade betänkligt i garderoben. Man är inte speciellt skärpt i sådana här situationer om det är första gången. Helt surrealistisk! Det var flera jordbävningar när jag var där, men inte något man sprang ut på gatan för direkt.


Vid ett tillfälle fick vi inte lämna detta hotell för pågående kravaller. Studenterna i Mexico City demonstrerade mot finansieringen av Olympiaden. Regeringen ville visa världen att Mexico var ett land att räkna med. Detta var emot studenternas uppfattning, när det fanns så mycket annat att lägga pengarna på. Mottot: "No queremos Olimpiadas, queremos revolución"  (Vi vill inte ha OS, vi vill ha en revolution) Militären var inkallad och IOC hotade att flytta spelen till Los Angeles om inte ordningen återställdes.


Mexico City var inget undantag. Hela världen demonstrerade ju, även vi här hemma. Det gick en socialistisk våg genom det hela. Socialdemokraterna fick på pälsen och blev tvungna att tänka om.

Tack och lov för vår frihet, säger jag bara!

Kommer ni ihåg Maj-revolten i Stockholm då alla demonstrerade mot allt. Studenterna, kvinnorörelsen etc och när makten fick bakläxa. Läs mer här.

Vietnamkriget som alla var emot pågick då vi spelade på de amerikanska baserna och killarna var nog hellre i Tyskland än i Vietnam.

Olof Palme - Sveriges statsminister

Vår statsminister statuerade ett exempel och inför hela världen gick han först i demonstrationståget mot det dödfödda kriget i Vietnam. Denna bild måste ha slagit ner som en bomb över hela världen och alla tappade hakorna.

USA drog ut proppen till Sverige och det blåste kallt under en lång tid.


Sedan kan man kanske ta diskussionen huruvida Palme var neutral eller inte. Ja ja, Sveriges neutralitet har varit i blickfånget mer än en gång. 

Men å andra sidan - han var folkvald och vi vet mycket lite om maktspelet i  kulisserna och vad som måste till för att inte sätta igång en lavin?

Det är ett stort ansvar vi ger politikerna. 

Närkontakt och gäster

Baren vi spelade i var inte speciellt stor. Trång, gemytlig och närkontakt kan jag säga.

Efter sex månader på Alameda förlängdes kontraktet med ytterligare sex månader.

Vi gjorde ett brake och åkte ner till Acapulco en månad där vi tränade in lite nya covers innan vi åkte tillbaka.


Personalen i baren tyckte förmodligen att våra sånghögtalare var fula och passade på att måla om dem under tiden vi var i Acapulco, så den ena blev rosa och den andra ljusblå! Detta hade inte hänt om vi varit på plats. BASTA!

Kolla in den rosa högtalaren bredvid mig!

Denna kväll gästades vi av ett annat tjejband som spelade på en av nattklubbarna. De kom från England.

Hjärtat gick sönder!

Under min första resa ner till Acapulco träffade jag  dessa svårprutade grabbar på stranden. De sålde kokosnötsolja. Saknar det än idag. Supereffektivt för att påskynda solbrännan. Hur uppköpt blev jag? Ha ha - inget problem! 

Överallt fanns det barn i alla åldrar som sålde allt möjligt. Utanför hotellet hade vi en syskongrupp från fyra år och upp som sålde tuggummin hela nätterna.  Vi lärde ju känna dem väl, så vi tog dem en dag till Supermarket och köpte tröjor och lite annat. Vintern i Mexiko är riktigt kall (2250 m ö.h).

Detta var mot pappans samtycke, eftersom han ville ha pengarna till annat. Alkoholism är inget ovanligt.


Tidigt på morgnarna kom människor in från landsbygden och sålde sina varor. Små smutsiga barn och äldre människor satt på kall asfalt och frös. Kvinnor med nyfödda bebisar i ett skynke i famnen satt också där.

Man har verkligen inget skydd för detta. Jag stannade upp och tittade. Hjärnan går på högvarv och man kan inte göra något. Jag hade inte ens en vettig kommentar.

I bästa fall kunde jag köpa något.

Vi hjälps väl åt?

Ibland har man inget val när sjukvården tar kommandot, som här när organisten i ett av banden som spelade i Mexico samtidigt som oss blev riktigt sjuk. Såklart hjälper man till. De spelade på den mest populära nattklubben i stan, där vi andra roade oss när vi hade jobbat klart. Jag tränade på dagen med grabbarna och spelade på kvällen med lite sufflerande från gitarristen. Jättekul! Men på samma gång; spela i band och bli sjuk? Finns inte!

Här med Ray Charles när han var på Camino Real i Mexico City 1969.

Undrar hur trött han var på sådana här jippon?

Försökte ett tag att få till affrofrisyr som blev en stor grej på 60-talet.

Hur svårt var det att leva i Mexiko? Inte alls på något vis. Det blir aldrig en utmaning så länge du har pengar, och det får stå för alla platser på jorden - säger jag utan att ha varit överallt.
Vi gjorde det vi gillade bäst och fick betalt. Kan man önska sig mer? Vi fick ett stort kontaktnät, med genuina vänner, de som arbetade för LM Ericson, hotellpersonalen, grannar och ett påtaglig uppvaktande från det motsatta könet. Ett bortskämt liv som man inte behövde skolas in i, det satt som handsken redan från början.
Prostitution - Eskort - SugarDaddys?
NEJ ABSULUT INTE, vi rörde oss bland sociala- och välutbildade människor, och framförallt i rätt områden. Vi var inte ens i närheten av den undre världen som självklart måste det ha funnits under denna tid i detta korrumperade land. Polischefen stängde restaurangen för en lunch med oss, ha ha. Man tog det för vad det var, utan världsliga eller djupare funderingar.
Korruption? Åtta kronor för att köra bil utan körkort om du blev stoppad. Jag lånade den ena läckra amerikanaren efter den andra av mina vänner och körde hela nätterna för mig själv, UTAN körkort. Kul att köra bil började redan där.
Goda vänner är ett måste. Annika och jag fick för oss att vi skulle rida och stack till en ranch utanför Mexiko City. Vi fick låna varsin häst och en kille från ranchen följde med. Min hade inte samma åsikt som jag, och stack som en raket på den asfalterade vägen när vi kommit ut från skogen. Jag for i backen och tuppade av och Annika såg min häst komma med sadeln under magen.
Jag minns att vår vän från LM Ericson kom till ranchen och hämtade mig. Den privata kliniken som jag vaknade upp på efter 2 timmar var superexklusiv. Jag hade skrapsår överallt. Vem betalade kalaset?
Jag kunde nästan inte spela på kvällen och narkosen började göra sig påmind. Apoteket i hotellet hade en duktig apotekare som gav mig Benzedrine och vips kunde jag jobba hela natten, ha ha ha.
Inget satt fast i detta land.

Vad skall jag säga om mina erfarenheter av det mexikanska folket? Om jag skulle dela upp mitt hjärta i tre delar har Mexiko, Syd Korea och Sverige varsin del. Av alla vi kom i kontakt med, fanns bara vänlighet, hjälpsamhet, även om vi fick lära oss det irriterade tillståndet "mañana". De har på något sätt byggt in en sköld av säkerhet i mig, och jag känner mig förvånansvärt trygg i spansktalande miljöer (även om jag långt ifrån behärskar språket). Jag känner mig hemma. Detta får också stå för de gånger jag varit i Spanien samt min rundresa i Argentina.

Här en vaktande polis vid El Ángel de la Independencia. Parken Chapultepec ligger bakom statyn och fungerar som stadens lungor. När vi bodde där var det åtta miljoner människor i staden och smogen var ibland hemsk.

Här är en LM Ericson-kompis då vi besökte pyramiderna i Teotihuacan. Naturligtvis var jag tvungen att gå in och det var ju vad det var. Mörkt, fuktigt, svalt. På utsidan var man också tvungen att traska upp till toppen, men nervägen var nästan omöjlig kommer jag ihåg. Tusenåriga trasiga stenar i trappan.


Hemlängtan? Det är väl klart att man längtade hem. Jag var 18 år, naiv och oerfaren. Man flöt bara med liksom. Det fanns ju sådant man verkligen saknade. Knäckebröd kunde man köpa för en förmögenhet hos Svenska Kyrkan i Mexico City, men det fanns annat man längtade efter mer. Jag bad mamma skicka ner Fazer´s lakrits, inlagd sill och Kalles kaviar.

Mina vänner i Mexiko undrade hur vi bara kunde äta detta?


Hämta ut ett paket var en upplevelse. För att slippa tulla hade man ett dokument som visade att man skulle lämna landet vid ett visst datum.  Man gick från lucka till lucka och fick stämplar av alla. Det tog timmar att hämta ut paket. En del länder älskar verkligen stämplar, och så stora som möjligt.


Det finns ogreppbart mycket att se och lära i detta land. I Puebla gjorde jag ett försök att se alla de 365 kyrkorna, en dödfödd idé.

Bara en sån sak som Mayakulturen. Jag döpte min mexikanska dvärgspets till Malinche, namnet på den första kvinnan som offrades till gudarna i denna kultur. Vår lilla Malinche blev 18 år.


Tjurfäktning i Mexiko har funnits under de senaste 400 åren. Tjurfäktare från Spanien och Portugal åkte över till Mexiko under vinterhalvåret.

Den största tjurfäktningsarenan i världen är Plaza Mexico, i Mexiko City, som rymmer 40.000 personer.

Jag hade en bekant som var tjurfäktare och som drog mig runt på några och jag lärde mig hur det skulle gå till och jag kunde faktiskt se ett underhållningsvärde i detta.

I Mexiko City fanns en restaurang som jag besökte några gånger. I mitten på restaurangen var en rund sandpackad del (12 m i diameter) med höga staket runt. Bakom satt alla matgäster. Den som hade pengar kunde betala för att få vara matador och leka med en tjurkalv. Detta speglar bara hur djupt denna kultur ligger. Hur skall man få dem att ge upp detta ? Tjurfäktning - drogkarteller speglar också hur stort och komplicerat det är. 

Idag är ändå aktivisterna på gång. Startskottet gick i Katalonien 2014 och det har spridit sig till Sydamerika och Mexiko är på gång.

Man förändras med åren, det är ett som är säkert. Jag har svårt att förstå hur jag kunde acceptera det här med tjurfäktning. 

DET ÄR HELT OBEGRIPLIGT OCH JAG SKÄMS INFÖR MIG SJÄLV!


Tequila och Meskal

Här kommer två myt-dementier som cementerat sig internationellt.

1) Meskal är inte samma sak som det narkotikaklassade Meskalin från Meskalinkaktusen. Man gör inga spritsorter på Meskalin. Indianerna har i alla tider använt det som en hallucinerande drog.

2) Larven som finns i vissa flaskor tillför inte drycken något överhuvudtaget. Larven lever till vardags nertill på Agaveplantan och äts som ett vanlig proteintillskott. Myterna skapades av USA i försäljningssyfte under spritförbudstiden.

Prisklasserna har heller inget att göra med Agavesorterna. En Meskal kan vara dyrare än en Tequila. Vi har en Meskal som görs i begränsad upplaga där varje flaska dokumenteras för hand och spriten görs som de gjorde för 2000 år sedan. Den kostar ca 700 SEK. Alldeles för kryddig för mig, men någon tyckte att som shots var den perfekt.

Skillnaderna mellan dessa handlar uteslutande om i vilken region av Mexiko som Agaveplantan växer, framställning och lagring. Endast de plantor som kommer från området där staden Tequila ligger får kallas Tequila, vilket innebär att man förenklat kan säga att allt är Meskal men allt är inte Tequila.

Denna dryck är en del av mitt liv och jag vågar påstå att jag är något sånär påläst om denna 2-tusenåriga dryck. Tequila och Meskal finns alltid i spritskåpet. Ofta flera sorter. Något som bjuds på regelbundet.

Våra barn har det i sin uppfostran.

För min del blir det 100% Agave. Iskall. Ofärgad. Salt. Lemon. Vilken tid på dygnet som helst. OSLAGBART!

När vi hade varit ett tag i Mexiko kom Moonlighters ner med vår manager Rolle och Hasse Wallman. De skulle spela dansmusik på restaurangen som låg vägg i vägg med vår bar. Vi var jätteglada för att få kontakt med något som var svenskt. Här är vi på flygplatsen i Mexiko City och möter upp .

Olympiska Spelen 1968-10-12

Denna bild är så stark!

Jag blir tårögd när jag tänker på hur dessa två unga grabbar, som har tränat och tränat och står slutligen på pallen. Nu, inför världens ögon höjer de armen för deras  övertygelse och att gesten är viktigare än allt annat. De är verkligen beredda att ta konsekvenserna. Respekt!


Olympiaden pågick och vi hade inte så stora möjligheter att besöka evenemanget. Anledningen var ju att vi arbetade sent varje kväll. Den svenska truppen var ovanligt stor detta år och fick kritik för prestationerna som kanske inte var så bra. Vi skall inte glömma bort höjdskillnaden mellan Sverige och Mexiko City.


Naturligtvis träffade vi många ur den svenska truppen och jag kan inte, med all respekt, visa alla bilder jag har men vi hade såklart trevligt. Alltid lika speciellt att träffa svenskar när man är utomlands. 


Ångrar jag något? Ja, två saker:

1. Att jag inte passade på att se allt vad detta land har att erbjuda.

Man tyckte att man hade så gott om tid och plötsligt stod man där på flygplatsen.


2. Att jag inte lärde mig spanska - det var alldeles för lätt att ta till engelska eftersom alla pratade det (närheten till USA). 

Grossinger`s

Väl hemma från Mexiko fick vi 14 dagar på oss att gå ner i varv. Nu skulle vi till US.

Vår manager hade skickat en demo till sin kontakt i New York som Joe Zito lyssnade på, och tyckte att vi skulle komma över. Flyg över Atlanten igen. Denna gång innan vi kunde landa låg vi två timmar i en kö-cerpentin "Go around". Häftigt att se plan ovanför vårt och samtidigt under oss.

Agenten ville testa oss mot den amerikanska publiken så vi spelade en vecka på Grossingers, nordväst om New York, en enorm rekreationsanläggning med allt, en 18-hålsbana, basänger och en massa inomhusaktiviteter. Ingemar Johansson hade sin träningskamp där (sades det och  jag vet inte om det stämmer). Våra instrument riggades upp och vi skötte oss bra. Plötsligt hade vi en hel del gubbar omkring oss. Svenska Ann-Margrets dirigent Leonard Martin, Nat King Coles arrangör Joe Zito med flera.

Las Vegas ligger mitt i Nevadaöknen, ja - det fick vi ett prov på. Vi hade över 50 grader varmt en hel vecka. Man fungerar inte då. Sibirien - 50 gr vs Las Vegas + 50 gr? Same shit!


Appropå Ann-Margret och hennes hojintresse, så kommer jag att lägga ut bilder på min MC-sida, då vi träffade henne och hennes man här i Stockholm. De kom till träffen denna söndag då vårt chapter skulle ha ett charityrun.

Snäll recention efter öppningskvällen i Las Vegas. Vi landade helt rätt från början. KUL!

Våra tre månader i Mexiko blev en nödlösning då Måddan och Anki fick vänta på sina visa och arbetstillstånd till US. När vi hade landat var det ingen som kom och mötte upp, men vad gjorde det, vi kunde ju det här. Vi var ju hemma liksom. Taxiresan till hotellet var en fråga om pris. Inget förhandspris - ingen resa! Taxichaufförerna formligen rånade dig, det visste vi. Chauffören: 4000 pesos - jag: 400 pesos. Man prutade på precis allt i detta land.

Vi skulle spela på Camino Real. Mexiko Citys flaggskepp som byggdes inför olympiaden 1968. En imponerande arkitektur med massor av konst, jättestora ytor, ultramodernt, 46 452m² och svindyrt. Jag hörde att en svit kostade ca 1000 US och om vi tar hänsyn till inflationen i Sverige och räknar om blir det ca 44 000 SEK/natt, då förstår ni. Hela Camino Real var ett skrytbygge med t.ex. fontänen som gjorde vågor vid infarten, marmor ute och inne, grekisk design på alla i personalen, flera restaurangen med stora scener och flera launcher med mindre scener och närhet till gästerna. Vi tyckte det var praktiskt att bo på samma hotell som man skulle jobba på så vi checkade in på dubbelrum. Har än idag, av alla hotell jag bott på, inte sett ett lyxigare badrum. Hur svårt var det att bo här? Man njöt.

Dagen efter fick agenten höra vad vi gjort och vi åkte ut med dunder och brak, det sades väl några ord där. Nu hade vi nycklarna till våra lägenheter i Zona Rosa som inte låg så långt bort från hotellet. Det är den delen av Mexiko City där pengarna och lyxen lever sitt liv. Vi bodde i samma område som första gången så man hittade allt.

Vi lagade ingen mat hemma i lägenheten utan allt åts ute. Jag har ätit min bästa Italienska,- kinesiska - och franska mat i denna zon. Lägenheten städades varje dag av vår städerska som bodde på bakgården.


Efter de tre månaderna i Mexiko var vi tillbaka i Las Vegas och såg Elvis Presleys Dinner Show på Hotel International. Vid ett annat tillfälle mitt i natten då vi spelade vårt sista pass på Stardust, satt han där och pratade med en person nere i hörnan i mörkret i vår lounge.

Varje söndag uppträdde vi i ett TV-program som hette "Siempre en Domingo" med Raúl Velasco.

Jag tyckte inte det var speciellt kul att åka till TV-studion varje söndag när man kunde göra annat roligt, men vad gör man? Det fanns väl ett skrivet kontrakt någonstans.

Programmet kunde ses i hela Sydamerika, US, Europa och Asien med 420 miljoner tittare. Kan det bli större?

Artister som Julio Iglesias, Ricky Martin och alla tänkbara storheter deltog. 

VM Fotboll 1970-05-31

Det var med denna tillställning som med olympiaden, inget jag var så engagerad i egentligen med tanke på att vi spelade på kvällarna. Ändå kan jag minnas att vi hade ett framträdande för fotbollslandslaget. Jag använder tackpresenten än idag. Tack!

Eftersom jag har en massa bilder på grabbarna i mitt album utgår jag från att vi också festade ihop. Kul!

Det gick stora Grayhound-bussar från Mexiko City till arenorna. De var till för allt pressfolk. Jag lyckades övertala en av stoppklossarna att jag tillhörde pressen och fick åka med.

Sverige spelade mot Uruguay och vann med 1-0.

Jag hade nästan ingen röst kvar på kvällen när vi skulle spela. Hes i flera dagar.



När vår seans i Mexiko var över flög vi och instrumenten tillbaka till US. Återigen till Las Vegas och bilresa upp till Reno.

Att leva i "Sin City" var inte konstigare än att leva någon annanstans. Las Vegas hade t.o.m sitt eget universitet. Det måste ju ha funnits tusentals barn och ungdomar till alla som jobbade på hotellen.

Vi spelade på och levde väl ett hyfsat enkelt liv egentligen. De flesta av oss var ju "minderåriga" och hade inte tillgång till hotellen, utan var väl hänvisade till biljardhallar och annat som funkade.


Skall jag vara riktigt ärlig var vi nog trötta på det mesta när vi hade kommit hem. Att vara 18 år och leva så tätt som vi gjorde, sätter sina spår. Hela den mentala biten skulle kunna vara ett ämne för en avhandling, så mycket kan jag säga.


Skattemyndigheten

Vi var ju som alla andra svenskar tvungna att deklarera och varje år hade man problem med det som tillhörde spelandet. Vi deklarerade som egna företagare med allt vad det innebär. Varje år var det samma visa, scenkläder, bilar, drivmedel, instrument och mycket annat. 

Vid högsäsongerna ökade boendekostnader med 100% i Nevada. Något som skatteverket i Sverige hade svårt att fatta. Vi drog ju av traktamenten. Avslag, avslag och avslag - alltid utan motivering.


Drar mig till minnes alla telefonsamtal varje år med myndigheten vad gällde avslagen för det ena efter det andra. - "Skicka ärendet ett snäpp högre upp till någon som hade mandat att ta beslut bad man irriterat!"

Stadshotellet i Gävle

Hemma kom man så småningom ikapp stressen och vardagen. Vi spelade väl på som vanligt.


Några av de skivor som vi gjorde då bandet hette Plommons och efter då vi bytt namn till Sunny Girls. 

De flesta finns på YouTube, upplagda av någon själ till omvärlden.

Ledsen för bildkvaliteten men med prt sc blev det inte bättre. Länkning till YouTube

Nils-Arne Isaksson gjorde en Super 8 film då vi 1971 gjorde en spelning i Storebroparken i Vimmerby.

Senare startade jag bandet Mix Six med Carina, Stina, Francis, Raymond och Lasse. Tre tjejer och tre grabbar.När jag spelade på Gotthem med det nya bandet Mix Six i Visby kände jag att det fick räcka. Tänkte att här kan jag inte sitta när jag blir 50. Sagt och gjort.


Efter att jag hade lämnat bandet tog jag orgellektioner för kantorn i Uppenbarelsekyrkan med teoretiska studier i harmonilära. Fick betala det kalaset med att vara sopran i kyrkokören. Först då förstod jag hur mycket de höll på med i kyrkan. Kändes som man var där jämt. Kantorn manglade mig med harmoniläran på längden och tvären. Hemläxorna tog timmar, kvartar och kvintar hit och dit.
Vet ni hur hal bänken är som man sitter på framför kyrkorgeln? Två manualer och fotpedaler samtidigt - jag ramlade nästan av. Annars kan jag säga att ingenting slår detta, att få sitta ensam i denna stora kyrka och bränna på med alla drawbars och bara glida iväg i orgelns underbara ljud. Air av Bach och Adagio av Albinoni för att nämna något.


Min pianolärare hette Ann-Birgit Henke. Beundransvärd människa med en ängels tålamod vad gällde fingersättningar och takthållning. -"Du räknar som en påse nötter" står i en av mina böcker.

Vi tragglade med matten på söndagarna för hon ville att jag skulle söka till Musikaliska Akademien och utbilda mig till musikdirektör. Tack Ann-Birgit men det blev inte så. Ann-Birgit var ung och det stod inte på förrän hon gifte sig och jag fick en ny pianolärare. En ungtupp från Musikaliska Akademin som satte Brahms pianoskalor i händerna på mig det första han gjorde. Jag tvärdog! Ingen skada skedd egentligen för nu hade jag redan börjat i bandet och kuskande hade börjat. Så här i efterhand kan jag erkänna att dessa skalor hade egentligen varit väldigt nyttiga.


1985 gjorde vi en återförening.

Vi lånade Shanes instrument på King Creol (Kungsgatan i Stockholm) och spelade i deras paus.


Vi hade en träningslokal i Spånga Gymnasium där vi repade in covers. Vi gjorde väl en demo hos Lennart Clerwall i hans studio. Lennart kände vi sen långt tillbaka. Alltid hjälpsam och trevlig på alla sätt. Tack till dig!

60-talsgrejen på Tyrol (Grönan) sändes också i svensk TV. Medverkande var bl.a. Shanes, Shamrocks, Lee Kings, Hep Stars, Tages, Lalla Hansson och We 4 med ansvarige Hasse Edler.

Nevada har tre spelstäder: Las Vegas, Reno och Lake Tahoe. Vi uppträdde i alla tre.

Vid andra vändan till Las Vegas spelade vi på Stardust Hotel samtidigt med Siegfried och Roy och deras tigrar. Det ställde till sig lite då vi skulle upp på scen eftersom vi var tvungna att använda samma källargång som tigrarna. Korridoren var för smal för transportburar så djurskötarna gav klartecken till oss. Ha ha


Vid ett tillfälle i Lake Tahoe köpte vi sprit på Supermarket och delade på den stora kundvagnen. När vi kom till kassan fråga expediten vem av oss som var 21 år? Vi andra kunde inte handla sprit. Snacka om koll, vi var inte okända på nåt vis, visade det sig. Vi såg ut som fioler?!
Vi började med att spela fem veckor på Desert Inn i Las Vegas och fortsatte sedan till Reno. Efter den perioden åkte Måddan och Anki hem till Sverige i tio dagar. Eftersom vi andra var kvar i staterna räckte det inte med att få turistvisa när de skulle tillbaka. På ambassaden visste de att vi andra var kvar och att gruppen skulle fortsätta spelandet. Under tiden som ansökan för arbetstillståndet pågick åkte vi andra ner till Mexiko och mötte upp Måddan och Anki där.

I bakgrunden ser vi Sante Grundberg som tillsammans med Björn Wallde, till hö på bilden, gjorde Nattsudd på TV där vi också var med 1988.