Våra husdjur

Detta är en av avkommorna i hennes sista kull. S*Ansuz Caterham.

Fantastiskt snäll som kattunge och vad jag förstår är han det ännu.


Här är Caterham 12 veckor och en BIV (best in variant). Senare nomineras han till panel och blir BIS av alla kattungar mellan 3-6 månader.













Nedan några bilder från utställningar med sin nya ägare nere på kontinenten där han blir BIS

Pappa (hö) SC S*Ansuz Caterham, DSM

med sin dotter

WW SW NW SP Ingrid Vendellek*Pl, DSM

Pappa SC S*Ansuz Caterham, DSM

med sina döttrar. Pappa till hö

WW SW NW SP Ingrid Vendellek*Pl, DSM

SC NW Isadora Vendellek*Pl, JW

Bilderna nedan är på Caterhams systrar S'*Ansuz Mercedes (vä) och S*Ansuz Ferrari (hö).

Mercedes, eller Mersan som hon kallas för, bor kvar hemma hos oss.


Ferrari här på bilden är verkligen i sitt rätta element. Ute i naturen och jagar det som går att jaga.

Ferarri flyttade till Roslagen och blev utekatt.


Hur är det med innekatter och jakt? Vi har nätat in verandan på baksidan så de håller sig hemma, och altandörren står öppen hela sommarhalvåret. Där kan de väl inte jaga? Du anar inte vad en katt kan, och framförallt inte vad en Norsk Skogkatt kan. Åja, vår perser går inte av för hackor hon heller. Hon har lyckats ta två Talgoxar. Fåglarna flyger in i inhägnaden och vi kan inte göra något åt det. Mössen har tagit sig igenomm nätmaskorna och inte heller här har vi kontroll.

Skatorna för sån herrans liv när detta sker och jag tror att de vet allt och ser allt. Om du är dum mot en skata skvallrar den för sina avkommor och har ett bra minne. Mersan kommer alltid att ha kraxande skator när hon går ut.

Vi har räddat livet på två fladdermöss, en mus och en Koltrast. De andra fåglarna och mössen har tyvärr inte klarat sig.


Jag förstår inte folks korkade inställning till katter och jakt? Katten är ett rovdjur och gör bara vad den har i sina gener. Hur skulle det vara om vi slutade mata fåglarna? Och plockar upp fallfrukten som drar till sig rådjur?

Nedskräpningen av fågelmaten drar till sig fåglar och råttor. Ett smörgåsbord för en katt.


Grannar som hatar katter?

Ärligt talat så förstår jag dem.

Katten ligger mycket gärna i sittgruppen hos grannen. Även om vi skulle ha samma stolar och dynor, så väljer katten grannens! Vem vill ha nerhårade sittdynor? Vad gör allergiker åt detta?


Katter som gör sina behov i sandlådor och rabatter

Vem vill sätta händerna i kattexkrement?

Eftersom katten är ett vanedjur och går samma rundor, kommer den också göra sina behov på samma ställen. Den kommer garanterat att använda samma blomrabatt om och om igen.

Bit ihop och se det som gödning!

Vi har inte kopplingstvång på katter ännu, men det kommer nog vad tiden lider.

Vår Perser

Tillsammans med Mersan har vi vår tokroliga perser som kallas för Cassi, men heter egentligen

CH S*Oxygenes Cassiopeia och är född 2008-01-17 Hon köptes in för vi längtade efter en perser. 

Hon ställdes ut och tog 2 Best in Show. Hon hade ett cert kvar till Internationell Champion. Hon fick en kull.

Hon är besättningens polis och inte rädd för någon. Har vi hundar på besök spänner hon ögonen i dem och vi har sett många gånger hur de bara kryper ihop och sänker huvudet. Hon terroriserar dem och närmar sig successivt tills de kryper in mellan ägarnas ben.


Har de andra katterna slagits är hon den som går dit och pucklar på den som redan fått pisk, ett riktigt mobbningsbetéende.


När hon varit på toaletten tokspringer hon kors och tvärs så de andra bara står och tittar på.
Hon är som ett plåster på Calle, följer honom överallt, står innanför ytterdörren och väntar tills han kommer hem. Hon har Calles hjärta i sin tass!

Våra husdjur

Ibland gör man dumma saker och jag har gjort några. En del vill jag inte snacka om för att jag skäms, och andra kan jag bara le lite snett åt.

I Mexiko köpte jag en Pomeranian (Dvärgspets) genom några kompisar som jag kände. En uppfödning som bedrevs bakom stängda dörrar och murar. Det finns ju gott om gathundar i den staden liksom.

Hennes namn blev Malinche, namnet på första kvinnan som offrades till Majaguden. Hon låg i min ficka var jag än var eller på servetten när jag åt på restaurang. Hon var hur liten som helst.

Hon vaccinerades mot allt och åt aldrig något rått.



När vi kom hem till Sverige tog mamma och pappa över kommandot eftersom jag var ute och reste. Min mamma låg på alla fyra och matade henne. Hon växte upp på kokt grishjärta, morötter och ris. Jag säger inget och lägger inte ner några värderingar i detta.

Mamma älskade denna hund och hon blev 18 år gammal.

Tichij Don Chadidsja Fursteva var min första Borzoi. Född 1972. En bestämd och vacker tik. Här på bilderna är vi i Stora Blecktornsparken på Söder, och hon är inte året fyllda ännu. Bilden på min bror i sängen med henne,den självklara platsen för en Borzoi!
Stamtavlemässigt hade hon blodslinjer ner till Rysslands 1800-tal. Dessa blodslinjer var de som svenska uppfödare från 1910-talet startar den svenska Borzoi-aveln på.
Revolutionen och Andra världskriget försvårade allt. En svensk militär köpte in två tikar till Sverige som parades med bl.a. en tysk hanhund. Under dessa första år bedrevs bitvis en medveten linjeavel på rasen, men ändå under sträng kontroll med kvalificerade uppfödare och en god dokumentation.
Tichij Don Chadidsja Fursteva - C.I.B. NORD CH Don Cosackens Czardas
C.I.B. NORD CH Don Cosackens Czardas vann fyra gånger BIS på Borzoiklubbens årliga special, resultat som blir svåra att slå.
Ur denna kull kommer hanen SE CH Tovarisjtj's Polar.
SE CH Tovarisjtj's Polar - NO CH SE CH Marsja
Ur denna kull kommer SE CH Murugi's Maltschik
SE CH Murugi's Maltschik - Don-Cosacken's Maruska
Aleksi
Cirkeln slöts.
Hur jag kunde köpa Aleksei med sin speciella (för mig) bakgrund är en gåta. Jag hade inte en enda susning om detta utan upptäcker det bara då jag hittar en databas för Borzoi, och börjar skrolla...ödet?


Jag hade en seans 1975 med en Cornich Rex och en Brunmaskad Siames innan jag träffade Calle. Dessa två marodörer höll på att göra Calle galen. Han skulle upp sex på morgonen och katterna vaknade fyra. Detta fungerade inte i praktiken. Calle var inte van vi djur och hade inte tålamodet som ibland krävs. För husfridens skull placerades dessa om till nya hem.


När vi köpte vårt första hus 1981 längtade jag efter en katt. Jag fick med mig Calle och vi köpte en perser. Uppfödaren hette Eva Persanowska. Hon var kattdomare och specialist på blå perser. Det fanns många andra perseruppfödare på den tiden som använde hennes linjer för att få tillbaka pälsegenskaperna. Vår nya lilla kattunge hette Persanowov's Leor, en blå hane som åkte till himlen 1995. Han fick heta "Persan". Fantasifullt? Hm...
Vilken härlig katt detta var. Han var utekatt och kom oftast hem på nätterna med pälsen fylld av tallbarr och torkade löv. Hans plats var mellan våra kuddar. Utan pardon placerade han sig där och spann. Blöt och skräpig, men vad gjorde det? Kan man annat än älska en sådan? Ja, alla som kom i kontakt med honom gjorde det fast en del var rädda för honom. Han var ganska stor, någon sade en gång något om hund...
När vi flyttade in i huset fanns det sex katter som strök runt vårt hus, ända till han kom ut. Första dagarna var reviret några meter, men i vuxen ålder var de kilometerstort. Det tog inte lång tid förrän han hade decimerat antalet katter från 6 katter till 2. En del katter är verkligen revirstarka. Han lugnade inte ner sig efter kastration heller. Många gör det.
Vi fick söva ner honom fyra gånger för behandling av slagsmålsskador. En av de två katterna som inte gav sig var en stor bondkatt. Han närmade sig vårt hus under vinterhalvåret eftersom Persan inte gillade kyla och snö och höll sig inne. På våren återställdes ordningen - grannens katt skulle tillbaka under sin veranda och denna hankatt tog väl en och annan fight innan han gav sig. Jag kommer ihåg en gång när Persan kom hem haltandes och att bondkatten också haltade. Persan blev bättre men bondkatten haltade fortfarande efter Persans alla 14 år.
Vi delade vår tomt och byggde ett nytt hus. Man brukar säga att en katt bor i huset, och flyttar ägarna bor katten kvar. De springer tillbaka om de flyttas. Inte Persan inte. Han följde med oss till det nya. Han blev innekatt och följde med oss under tiden ytterväggar och dörrar kom på plats , men sedan bodde han ensam i huset tills vatten och toaletter kom på plats och vi kunde flytta in.
I kattböckerna stod det att perser inte kan hoppa upp på bänkar och så. Stor kropp och korta ben. Denna text hade inte Persan läst. Han var uppe i trän som vilken annan katt som helst. Ekorre, hackspett, småfåglar, möss och råttor låg som troféer på farstutrappan.
Pälsvården var krävande.
Han finns med oss än idag. Oförglömlig!


Persan var en utekatt som kom och gick när han hade lust, levde det liv som passade honom bäst. Men vi då?
Så typiskt en katt, du får det du förtjänar, men vi gjorde ju allt!
En katt kan mitt framför dina ögon flytta in till grannen om det passar! Var och en rår sig själv och katten är ett ensamdjur. Här stod vi så det var dags för en hund som åtminstone brydde sig i ägarna. Ha ha, lagom åt oss. Hur hade det varit om vi hade läst på? Det fanns bara ett val, och det var Borzoi. En hundras som faktiskt är något mellan total frihet och katt. Men samtidigt fullständigt lojal och hängiven sin familj.
Aleksei fanns i Nyköping. En Borzoihane med en ängels temperament. Aldrig dum på något vis förutom att han gjorde som katter gör, som de vill. Jag fick honom att komma på kommando med ost, men som sagt, som katten, det gick några gånger.
Vi gick en valpkurs när han var sex månader. Utomhus på gräsmatta med ett halvmeterhögt staket. Han gick till och med fot utan problem. Efter lektionen klev vi över staketet och han stack...Aleksei i ett nötskal. Förbannad och irriterad, ja! Men - ingen inkallning fungerar i affekt. Jag ignorerade honom och gick vidare - där kom han. Jag vet inte vem som lärt sig mest, han eller jag? Vid ett annat tillfälle skulle vi lära valparna att inte hoppa upp av glädje när någon kom. Instruktören gjorde ett utfall och Aleksei fattade ingenting utan ryggade tillbaka. Hon erkände att hon borde vetat bättre, en Borzoi hoppar inte upp på främlingar. Han kunde lägga tassarna på mina axlar när han var glad men främlingar...nej det händer inte. Vi slapp denna övning.
Aleksei muckade aldrig gräl med andra, fast det fanns några enstaka individer som han faktiskt inte tålde av någon anledning. Sådan anledning som vi människor inte förstår. De hanhundar som hade attitydproblem satte han resolut på plats, sedan kunde de leka och ha kul. En gång satte han en Labrador på plats stående över hans rygg med ett nacktag. De blev bästisar senare.
I vårt område fanns det en Irlänsk Varghund som aldrig fick vara lös och träffa andra hundar. När vi träffades i skogen surrade ägaren löplinan runt första bästa träd. Hon hade aldrig kunnat hålla honom själv. Några gånger hade våra hundar kroppskontakt, innan hon hade lindat klart. Aleksei klev inte undan. Vi försökte prata med henne men utan resultat så vi drog oss undan och försökte undvika dem. 


Jag hittade en Borzoikompis i Stuvsta som hade två stycken och en Sheltie. En fröjd för ögat att se dessa tre sträcka ut. Andra hundägare blev överlyckliga när vi kom och släpptes lös dessa tre. De älskade att ligga först och de höll alltid ett tillräckligt avstånd till den bakom så de kände att de hade kontakt.


Yablonaja Djingis-Kahn

Yablonaja Gretzky

Rasklubb: Borzoiringen

Aleksei fanns under hela Persans liv. Det var väldigt rart och intressant att se hur deras samspel fungerade. Om Aleksei låg och sov på golvet där Persan skulle gå, jamade han lätt och gick tvärs över Alekseis huvud eller kropp. Gå runt nosen? Aleksei lyfte bara på ena ögat. Vilken snäll och fin hund detta var.

Jag brukar säga att kombinationen hund och katt kan vara bättre än två katter! Det står jag för och har sett detta upprepade gånger.

Titta och njut när dessa Borzoier har roligt.

Man förstår också varför de måste få sträcka ut utan koppel och att man behöver områden som tillåter detta.

Aleksei sprang ett par gånger ikapp rådjur som var så långt borta att för mig var de bara prickar. När han kom ikapp dem vände han och sprang tillbaka till oss.

Jättekul!

Låt mig få kopiera Svenska Kennelklubbens text om denna härlig hundras.

Historik

Rasens hemland är Ryssland och den har sedan nio århundraden tillbaka utgjort en väsentlig del av Rysslands kultur och historia. Bland ägarna och uppfödarna av rasen återfinns många berömda personer, däribland tsarer och författare såsom Ivan den förskräcklige, Peter den store, Nikolaj II, Pusjkin och Turgenjev. 

Tittar vi i Alekseis stamtavla kommer vi ner till Ryssland och adeln. På vägen ner hittar vi min första Borzoi och hennes blodlinjer.

Användningsområde

Här i Sverige hålls Borzoi främst som en mycket trevlig sällskapshund. Rasen användes tidigare av den ryska adeln till hetsjakt på varg, räv, hare och i bland även hjort. Fortfarande jagas det med Borzoi i Ryssland och andra länder. I Sverige är detta inte tillåtet eftersom en del hundar dödar på plats och andra håller bara i till jägaren kommer.

Jaktinstinkt

Den är god, ca 75 % på en skalas gradering 4 och 5. I ett samhälle där hunden inte används för jakt, så är det ett mycket gott resultat av aveln i avseende att bevara jaktegenskaper.

Hälsa

Enligt rasklubbens hälsoenkäter och statistik från försäkringsbolagen är rasen i dagsläget sund och utan några rasbundna sjukdomar. 

Egenskaper / Mentalitet

I dag är rasen en mycket trevlig och hängiven familjehund, och den har bevarat sitt fina flockbeteende. Borzoi upplevs som intelligent, klok och självständig. Sin arrogans över, i deras ögon sett löjliga situationer, finns kvar och uppskattas som ett typiskt drag för rasen.

Gud så förbannad man kunde bli. Många gånger kom Calle hem med kopplet i hand och utan hund. Tre kvart senare kunde han stå stå utanför dörren.

Aleksei var alltid lugn och stillsam inomhus och kunde uppfattas som lite  lat. En regnig dag kunde han vägra att gå ut. Utomhus är han desto mer explosiv.

Storlek och utseende

Rasen skall utstråla kraft, elegans och en aristokratisk ädelhet. Man imponeras lätt av dess storlek, silkeslena päls och vackra färger. Mankhöjd för hanar är 75–85 cm och tikar 68–78 cm. Vikten kan variera mellan 25–30 kg för små tikar till över 60 kg för stora hanar. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna enligt rasstandarden, förutsatt att pigmentet på nos och runt ögonen är svart. 

Pälsvård

Lättskött. 

Övrigt

Borzoi har ett väldigt tydligt hundspråk och är bra på att läsa andra hundar. Den skäller sällan. Den älskar sin familj lika mycket som den reserverar sig för främlingar. Ingen vakthund direkt. Risk för magomvridning finns om man matar den nära motionstillfället.

Hetsjakt på hare vilket inte alls är så lätt. Borzoi jagar på synfält och inte via lukten. Den är alldeles för stor för att klara harens tvära byten av riktning

Tidigt 1900-tal

Slädar, hästar och Borzois

Borzoi med andra hundar.

Det karaktäristiska är mycket löpning och lek med käftarna. Huggtänderna kan skada lätt för att inte tala om alla gånger man fick huvudet över näsbenet. 

Som så många andra föräldrar klarade vi oss inte undan från kaninepoken. Vi hade en svartmaskad hona och en svart/vit hane. Vi visste inte att det var en hane och hona vid inköpet. Ha ha ha

Ungarna fick väldigt vackra färger och var lättsålda. Vi sålde till djuraffären.

När vi hade skickat Persan och Aleksei till himlen kändes det som att vi var fria att göra annat. Rebecca började prata om husdjur igen för hon saknade dem väl. Vad skulle vi göra nu? Det är inte så lätt att säga nej till sina barn, där både Calle och jag är klandervärt dåliga. Vi ville ju utomlands nu och barnen var tillräckligt gamla för att tillgodogöra sig det.

Jag sade att:

-"Du får välja på sköldpadda eller orm"! -"Då tar jag en orm", replikerade hon efter en stunds fundering.

Ormar äter inte varje dag så den klarar sig i flera veckor vilket var en bra variant. Sagt och gjort - en Amerikansk mjölksnok inhandlades. Han fick heta Eddie.

Alla faktaböcker om ormar inhandlades och vi blev ormkunniga. Eddie blev större och större och vi lärde oss dessutom lite ormspråk. När han var hungrig blev han mer aktiv och ringlade runt i terrariet.
Som alla ormar, går han på värme och lukt när han jagar. Då var det dags att handla ormmat. Vi köpte levande föda under hans liv. Grymt? Jag vet faktiskt inte om det är så grymt. De frysta mössen packas ner i plastburkar och fick frysa ihjäl. Är inte det grymmare? Dödandet av mus gick på några sekunder och så svalde han dem och bytte oftast skinn någon vecka efter. När han var liten försökte han svälja en mus med svansen först. Det bettet som han fick då, fanns genom alla skinnbyten under hans liv.
När vi hade bekanta som ville se- och känna på honom åkte tungan ut dubbelt så långt som när vi var ensamma med honom. Jag tolkar det som om att han visste vilka vi var. När han hade ringlat sig runt armen kände man verkligen vilka krafter som fanns. En enda stor muskel, typ. Under ormepoken blev jag uppfödare på Norsk Skogkatt. Katterna var fascinerade vid matningstillfället och hade säkert gärna hjälpt Eddie att jaga möss.

Amerikanska Mjölksnoken dödas ofta av människor för att de förväxlar den med den giftiga Korallormen som lever i södra US och har liknade utseende.

Visste ni att det kan vara bättre att bli biten av en huggorm istället för en snok?. Ett bett från människa, katt och snok kan ge riktigt hemska följder. Våra munnar är alldeles för kontaminerade.

Min kattuppfödning

Om du skall vara en seriös uppfödare finns det en massa regler. Stamnamn - kattklubb - centralorganisation och Europaorganisationen. Jag tillhörde SVERAK och FIFe.

Det fanns också WCF, GCCF, CCA, CFA, TICA och flera andra organisationer världen över. Alla hade sina egna regler.

Utställningarna tog pengar och tid i anspråk men var inget man kunde hoppa över som uppfödare. I Sverige har vi internationella utställningar var 14:e dag. Hundratals katter i alla tänkbara raser kommer och bedöms av domare från hela världen.

En del uppfödare betalar skatt och har HB. Hobbyverksamhet med begränsad inkomst. Skattemyndigheten är med jämna mellanrum inne på uppfödarnas sidor och antecknar hur många kullar de säljer. En del uppfödare är helt aningslösa och skriver upp vad kattungarna kostar. Hur lätt blev det för skatteverket då?

Min uppfödning började med två honor, GIC S* Syrenbacken´s Diva ns09 och GIC S* Syrenbacken´s Exotic Dancer f09. De fick bara några kullar var, eftersom uppfödningen var en hobby.

Heltid, barn och allt det där ni vet. Vem bestämde att det skulle vara 24 timmar på ett dygn?

Som så många gånger i mitt liv - vem lär oss att tacka nej? Plötsligt satt jag i kattklubbens styrelse och rätt som det var blev jag ordförande. Ett jobb som täckte en heltid. Varje morgon innan jag åkte till jobbet svarade jag på minst 25 mejl. Inför klubbens utställningar bodde jag framför datorn och i telefonen. Jag roade mig med att räkna mejl jag hade svarat på till min sista utställning. Jag kom upp i över 1000 st, och detta under en 2-månadersperiod.

Utan att ta genetikutbildning på universitetet gick jag de kurser som fanns och som var specificerade på just katt. Jag lovar att nivån på PAWPEDS kurser motsvarar högskolenivå, vilket kan vara anledning till att många hoppar av (speciellt G3).

SVERAKs uppfödardiplomering.

PAWPEDS G1, G2, G3

Samtidigt försökte jag uppmuntra andra att göra detsamma. Vi måste sluta med kompisuppfödning. Det för inte aveln vidare utan tvärtom. Det finns alldeles för många mediokra katter som för dåliga anlag vidare. Rasen är en av de största och det är svårt att påverka detta. Efter att jag slutade med uppfödningen hade jag kurser i kattgenetik. Genetiken i sig följer samma regler för allt levande och inom djurvärlden där djuren har olika mönster och pälsfärger kan vi bestämma utgången men resten av generna är ett lotteri. Slumpen, mutationer och stamtavlor som inte stämmer sätter käppar i hjulet för seriös planering. Oärliga människor finns till och med bland de mest trovärdiga grupper.  

Om du vill, kan du ta del av den genetikkursen jag hade i vår kattklubb här.

Uppfödaren bodde i Cap Ferret på Franska Atlantkusten. Hennes stamnamn är S*Wonderwoods. Hon är svensk men bor i Frankrike och kom ofta hem till utställningar.

Här står Calle och Li vid Atlantkusten.


Ibland måste man ändra avelsdjuren i en uppfödning och jag bad en uppfödare i Frankrike om en vit hona. Det tog nog ett halvår innan min vita prinsessa föddes. SC S*Wonderwoods Endless Love, JW
Hon kom in till Sverige en fredag 23.45 på kvällen. Efter 24.00 hade hon hamnat i karantän. Hon var 3 månader men inte 12 veckor enligt almanackan. Då kan man komma in utan Rabiesskydd. Det handlar om en dag eller två för att få detta att klaffa. På lördagen var hon på sin första utställning och blev Best in Show för kattungar yngre än sex månader. Innan 10-månaders ålder tog hon sina fem BEST in Show och blev Junior Winner.
När hon var 1½ år hade hon tagit den högsta titeln Supreme Champion och kunde paras. Hon fick två kullar.
En domare berättade för publiken under tiden Endless dömdes att vita katters bedömningar är hårdare än de med mönster och färger. Det finns inga schatteringar eller ränder som kan negligera skavanker på en vit katt, allt syns.
En hane (Caterham) såldes till en kattdomare, Grazyna Malaga i Polen. Den hanen fick en avkomma som vann allt man kunde vinna. Det här med avel är inte så lätt.


Pälsprepareringen var alltid på fredagen innan utställningen och var jag tvungen att låsa in henne i sovrummet efteråt för att slippa leta katt när vi skulle iväg på lördagsmorgonen. Hon visste precis hur det gick till. Stackars lilla Endless. Hon fick ofta kommentaren om ett supertemperament av domarna. Vad de inte visste var att hon släckte ner totalt. Hon visste att hon inte kunde påverka situationen och jag är övertygad om att hon hellre hade varit hemma. Jag vet inte vad som fick henne att vakna när vi körde in i vårt villaområde vid hemkomst men det slog aldrig fel.

Vi slutade med utställningar när hon fick sin andra kull och jag lade ner uppfödningen. Klippte av alla band med utställningsvärlden som jag har många åsikter om.

Den första parningen skulle ske uppe i Norrland men det blev inget av den parningen. Hon åkte bil upp och flög med min dotter hem. Nästa försök gjordes nära Västkusten. Den parningen tog inte heller. Såhär kan det vara ibland.

Nu bestämdes det att hon skulle till Frankrike och paras. Flyg t/r min dotter fick göra den turen. TACK!

Nästkommande parning gjordes också i Frankrike. Flyg ner med hennes uppfödare, och så åkte hon bil hem med oss i RAM Picuppen.

Hon var tvungen att stanna i Frankrike 5 veckor så ultraljudet kunde se att parningen hade tagit. Veterinären avrådde för transport till Sverige (250 mil) men den tanken fanns inte i registret. Nu hade vi planerat allt och hennes hemfärd gick som tåget. Hon låg i sin stora bur ensam i baksätet och sov. Jag kunde titta till och prata med henne under hela resan, Hon svarade och spann som vanligt. På hotellet i Lübeck var det inte heller några problem.

Buren hon låg i var hennes utställningsbur från Sturdi Products. Hemma föddes kullen i denna bur. Hur praktiskt som helst.


Nu är hon i himlen och jag orkar nästan inte skriva om detta. Jag stänger ner nu...



Nu har vi en ny dag och jag skall försöka skriva om min älskade Endless. Det blir ingen lång text för jag vet inte var jag skall börja så ni får nöja er med en sammanfattning.

Jag sitter med lurar och lyssnar på musik och plötsligt får jag "O Come, All Ye Faithful med Susan Boyle och Elvis Presley" i öronen. Det är bara för mycket. Tårarna kommer direkt...

Vi började direkt med utställningar och vi ställde väl ut nästan var 14:e dag. Hur många timmar har vi tillbringat på vägarna? Sverige upp och ner, över till Norge några vändor. Hur många hotellrum? Hur många timmar i utställningshallarna? Hur många pokaler?


Endless hade ett speciellt förhållande till mig. Sådant som bara hon och jag kunde verifiera - och Calle förstås.
Jag viskade nog alltid när jag pratade med henne och tro det eller ej, men hon viskade tillbaka istället för att jama som katter gör. Hon hade många olika läten och jag vet när och hur det lät vid olika tillfällen.
Hon somnade in hemma och är nu begravd i vår trädgård.
Det är obeskrivligt sorgligt och vi saknar henne verkligen.