13. Släntplanteringen utanför burspråket

Släntplanteringen utanför burspråket

Mellan trappräcket och tomtgränsen fanns en slänt som såklart skulle ha åtgärdats direkt i anslutning till bygget. Calle jobbade hela dagarna på byggen och ville verkligen inte fortsätta när han kom hem så jag var tvungen att komma på något. som gick lätt att åtgärda.

Att spika en spaljé som skulle kunna skyla hela slänten gick väl an? Två spaljéträd planterades, en äppelsort och en päronsort. En rabarberplanta från mina föräldrar i Mora planterades också här. Den plantan är i dag delad flera gånger både till mig och min dotter. Bakom spaljén fick en Prestonsyren stå.

Spaljéträden krävde sin speciella skötsel. Där stod man med boken i hand och försökte förstå vilken gren som skulle klippas och vilken gren som skulle ledas. Det var ju skillnad på de som var fruktved och inte. Varje vår var man alltså tvungen att rikta grenar och ansa. Efter många år kom frukten som ingen verkade intresserad av. Fruktträden växte ändå till sig under åren och när så motorcyklarna kom in i våra liv förföll trädgården till ett o-igenkännligt någonting.

Spaljéträden växte okontrollerat och Prestonsyrenen blev så stor att den hade börjat trycka fram hela spaljéställningen. Den lutade nu betänkligt.

På andra terrassen sattes Rosa Hot Chocolate för att färgen gick åt det bruna hållet. Ingen vacker färg egentligen, men ovanlig. Vid sidan om denna rabatt, under Tujan, sattes några vita rosor som var rent utsökta när de slog ut. Den mörka Revsugan sattes som marktäckare och ogrässkydd. Om man har en matta av denna växt så får blomningen en fantastisk effekt - ett hav av blått. Tyvärr ser det väldigt skräpigt ut efter blomning, men då tar jag min elektriska sax och klipper ner allt.

När min bror Tommy sålde huset i Stuvsta fick vi ta över deras Näsduksträd. Här skulle man kunna skriva romaner; vad man vill, vad man tycker och hur man känner om skapelsen. Jag vet att Zetas sågade ner sitt utan blomning efter 17 år. Jag väntade i 22 år utan att trädet blommade. Irriterande nog. I Botaniska Trädgården i Kivik blommar den varje år?!

För sex år sedan sågade vi ner Näsduksträdet. Sedan kommer ett kraftigt sidoskott som trädgårdsmästaren på Zetas tyckte att jag skulle behålla. Vi gjorde det, men mest för att jag var ganska ambivalent och inte kunde bestämma mig i frågan. Trädet hade verkligen satt sina emotionella spår - jag erkänner det.

Så händer det...

Det var frid och fröjd med rabatten under åren som gick. Vatten och näring på våren. Det var ju bara det här med råbocken! Hans framfart i mina rabatter har ju retat gallfeber på mig många gånger, men nu kändes det ändå som måttet var rågat. Hela torvmullsmuren var nertrampad av honom, för han tog alltid den här vägen till baksidan. Rådjur går inte i trappor.

Några somrar gick och jag tittade med horn i pannan på detta och kände väl att åtgärdsfönstret kom närmare och närmare. Varför tiden gick beror nog mer på att jag inte visste hur jag skulle presentera problemet för Calle. Han är ibland en obotlig nej-sägare.

Det var ju inget litet projekt liksom. Tvärtom. Det var ju inte bara det gigantiska problemet med att riva allt ovanför första terrassen, det fattades framförallt stenar att mura med.

Nu tänker ni: stenar att mura med? Hur svårt var det nu då? Jaja, ganska svårt faktiskt. Ni som har murat med naturens egna utformade stenar vet vad jag pratar om.

För att sätta detta projekt ”in action” så att säga, krävdes en delikat logistik och manövrering.

En fråga som kommer ur djupet av mitt hjärta:

- kan det vi gör nu 2019 vara det sista vi gör med denna rabatt?

Alla gånger vi åkt till Bauhaus i Länna passerade vi slänter som vägverket gjort. På en del ställen hade de släntat med sprängsten. Jag fantiserade alltid om att dessa skulle vara perfekta som murmaterial. Sade dock inget till Calle. Till saken hörde att vi visste ju inte om man kunde plocka dem utan att våldföra sig på det juridiska?

När jag så äntligen fick med Calle på idén hittade vi ett litet ställe nära Riksten, innan avfarten till Lida. Här kunde också bilen stå nära oss utan att störa trafiken. Vi gjorde nog tre vändor. Trots dessa behövdes mycket mer.

Nu åkte vi ner mot Handen och i närheten av Jordbros industriområde hittade vi ett bra ställe. Hit gjorde vi nog fyra- fem vändor. Jättefina fyrkantiga stenar som vi trodde skulle bli enkla att mura med, men verkligheten var en helt annan. Jag undrade vilken bergart stenarna var gjorda av? Densiteten måste ha varit tät för de vägde massor. Därför var de också svåra att mura med. Ett otroligt slit faktiskt.

Vi murade i flera dagar. Dels för att vi upplevde att värmen var påfrestande med ända upp till 32 grader och sedan måste ju förbanden torka innan vi lade på ytterligare stenar. 

Färdigt resultat av mellanmuren. Här skulle alla trädpionerna stå.

Preparering av jordmån; först drog vi ner den gamla jordklacken och jämnade ut. Ovanpå lades ett lager med blöt torvmull. På den lades 4 säckar jord och sedan 3 säckar kogödsel. Nu fattades det ca 3 dm upp till stenkanten och en massa jordsäckar behövdes för detta. Avslutningsvis lades ytterligare ett tunt lager kogödsel som Calle myllade ner. Vi vattnade ganska mycket så jorden fick sjunka ihop. Pioner vill inte stå för djup så vi fick lov att sträva efter slutlig höjd innan plantering.

Vinteriberis från nedersta muren delades. Någonstans på nätet läste jag att man skulle klippa ner plantan efter blomning. Detta för att tuvan skulle breda ut sig. Den effekten har inte varit särskilt utmärkande så det gör vi inge fler gånger. Trots att den var nerklippt och utan blommor var Kålfjärilen väldigt intresserad under tiden vi murade. Undrar verkligen vad den fick i sig?

Nedre muren härbärgerar nu pioner och en Bolltuja som skyler hålet under trappan samt Alunrot Midnight Rose som kantväxt.

Jag var inne i en pionepok. Trädpioner blev ett måste. Buskar som sköter sig själva och som har vackra stora blommor. Jag hade heller aldrig haft en trädpion, så varför inte?
Den korta blomningen på pioner blir längre om man har olika sorter eftersom de blommar olika tider. Man kan ha en blomning från maj till juli om man planerar ordentligt.

Buskpionerna skall inte klippas ner som vanliga pioner, utan man snyggar bara till grenverket på våren. Medan vanliga pionerna skall klippas ner på hösten så inte bladverket står och möglar i snön på vintern.

Det finns en fördel med att ha pioner samlade på ett ställe för de skiljer sig lite i skötsel. När man ger näring skall 50 % av årets giva ges efter blomningen för att stödja nästkommande blomning. På våren ges 25 % och på hösten de sista 25 %. Det blir lite si och så med den planeringen. Jag får skärpa mig.

Egentligen tror jag att många blommande växter skall gödas och vattnas inför nästkommande säsong. Framförallt alla barrväxter eftersom de inte kan ta upp vätska under vintern. Jag tror även att på vårkanten skall man nog ge ALLA växter en riktig rotblöta. Om det kommer en torrperiod är de bättre förberedda eftersom de annars har svårt att ta upp vätskan.

För många år sedan när jag grävde upp en stor sten kom en padda fram och jag bar den till en annan plats. Inget lyckat drag för den kom tillbaks. Nu när vi höll på med slänten hittade vi den igen.

Titta, vad fin den är!

NEDRE MUREN

I denna rabatt har småmyror härjat i alla år. Jag vet att koncentrerad Fun Light tar livet av dem och jag har gjort det två gånger.

På den vänstra sidan i ett gammalt sorkbo bor humlorna. De flög in och ut under hela murningen utan att störa oss och vi respekterade dem. Det bästa denna gång var att myrorna plötsligt försvann?

Vi planterade Eukalyptusträdet här för att få lite rymd åt rabatten men den stackarn var flyttad för många gånger och torkade ihjäl.

Svavelpionen som jag fick av en trädgårdskunnig tjej i Glömsta kunde ju bli både gul och rosa så tiden fick utvisa. Nu såhär 2020 kan jag se två knoppar på den första blomningen och den blir gul! Jag är jätteglad för det. Kul! Jag delade den förra året så min dotter har nu också en gul Svavelpion.

Det behövdes en kantväxt som utmärkte sig lite och valet föll på Alunroten Midnight Rose. Vinröda blad med rosa ådror.

MELLANMUREN

På detta ställe står trädpionerna. De skall ju bara ansas i grenverket och är inte så krävande. Några vanliga pioner står här också mest för att skyla trädpionerna nedtill. De blir med tiden lite kala. Som marktäckare har vi Revsuga som sprider sig lätt.

Som kantväxt delades Iberis till en massa småplantor för att räcka runt hela kantsten.

ÖVERSTA MUREN

Högst upp i denna terrassmur står Rosenmandeln med Purpurklätten runt fötterna. Här hoppas jag att den kan växa till sig och få en vacker krona. Från början stod trädet bredvid Blodlönnarna men de skugga så mycket att blomningen uteblev.

Bredvid den gamla Thujan Compacta sattes en Occidentalis Smaragd. Nu slipper man se bräderna mot trappstegen upp till verandan.
De trettio år gamla Idegranarna, som hade klippts ner ordentligt för några år sedan, fick också stå här. Årsskotten är gula på Temperaurea så de bryter av fint mot Thujorna.

Småfåglarna äter frökapslarna på sensommaren. Hela Thujan kan vara full av Blåmesar.

Längst ut mot den vänstra sidan står den vita Ölandstoken. Den klipptes också ner helt för några år sedan och blommar nu hela sommaren.

För ett par år sedan upptäckte jag att en planta Hakonegräs hade fått problem med fotosyntesen och bladen saknade den gula randen. Den plantan delades och planterades på baksidan. Där har den vuxit till sig och delats några gånger. Nu hade jag så många att det räckte som kantväxt till hela övre muren.