15. Pionrabatten

Pionrabatten

När man tänker tillbaka så är pionen för mig mina somrar och mormor. Det är verkligen inte en växt som jag hade tänkt att ha i min trädgård och plötsligt är man en pionnörd!  Hur gick det till?
Min bror Tommy har haft flera trädgårdar och vid två tillfällen har jag fått pioner när han flyttat. De pioner som jag fått har jag inte namnet på och det finns ju hur många hybrider som helst. Jag skall ta itu med namnen när vi är färdiga med allt annat.
Sedan fick jag två pioner av Teppi när jag var med i trädgårdsföreningen. Den ena var en First Arrival med en utsökt vacker stor rosa blomma. Den står i släntrabattens nedre del. Jag fick också en Svavelpion som blommade 2020 och den blev gul! Den delades 2019 och min dotter tod den till Järna.

I kanten av pionrabatten står en bambu sedan tjugofem år tillbaka. Då var det en ny exotisk växt som kom ut på marknaden och man måste ju bara ha en sådan. Idag skulle jag inte köpt den.

Under detta trädgårdsprojekt fick vi lov att göra om de flesta rabatter och i en som bara innehöll buskar, hittade vi en med gula blommor. Det var ju synd att kasta den, så vi kapade alla grenar utom en, vände på rotklumpen och satte ner den i pionrabatten som ett litet träd. Det visade sig vara en buske som tillhörde Johannesörtssläktet. Namnet har jag fått hjälp med från en grupp trädgårdsnördar på nätet.


Bredvid pionrabatten var tomten vildvuxen från början. Grannarna hade inte byggt sina hus ännu så vi hade i stort sett bara skog runt tomtgränsen.

Eftersom vi delade tomten vi bodde på gjordes stadsplanen om och kommunen ritade två nya tomter bakom oss i skogen och det dröjde inte länge förrän vi fick nya grannar. Vårt virkesupplag och annat bråte måste bort såklart.

Som vanligt hade vi ont om pengar och vi behövde fylla upp och jämna till. På den här tiden fanns de flesta annonser i Dagens Nyheter och internet var inte uppfunnet.
Fyllnadsmassor för 200 kr! CHECK!

Lastbilen kom tidigt på fredagsmorgonen och jag var långledig från jobbet. Chauffören tippade lasset och hade tänkt skotta till det hela. Så här i efterhand måste man ställa sig frågan: fanns det några gränser överhuvudtaget för vad man trodde sig kunna klara av? Hur kunde jag tro att jag skulle kunna skotta ut 11 ton åkerjord? Alla normala människor hade tagit dit en maskin, men vi hade inte råd.

Jag fick inte ens ner spaden mer än fem centimeter och insåg hur omöjlig denna idé var. Det gällde att inte få panik för Calle visste inget och skulle snart komma hem trött från jobbet.

Nu brann det!

Vi hade en bra relation till en kille med grävskopa så jag ringde honom. Ibland måste man ha tur. Han var på väg hem och kunde svänga förbi. På en halvtimme planade han ut och släntade snyggt ner mot grannen för 150 kronor.

Hur dumt på en skala får man bete sig?
I denna åkerjord planterades tre tujor som skulle ge oss insynsskydd mot grannen. Vilken sort var inte så

noggrant på den tiden, och det skulle visa sig tjugofem år senare varför man måste vara noggrann.

En dag när vi hade startat trädgårdsprojektet, sade grannen sådär bara i förbifarten att Tujorna skymde solen hos henne. Inte så kul, det förstod vi. Nu hade de nått den aktningsvärda höjden på 10 meter och var ganska fula inuti. Det kunde inte hjälpas att Ringduvan brukade bygga bo i dem, vi var tvungna att ta bort dem. Ringduvor och bobyggandet är en annan tragisk historia.

Vi har tagit bort några träd under årens lopp genom att kratsa fram rotsystemet och allteftersom klippa av synliga rötter tills rotklumpen kommit loss. En riktig arbetsinsats men det har fungerat bra. Sedan har rotklumparna kastats på soptippen.

Ett annat tillvägagångssätt hade varit att såga ner trädet och be någon komma med en stubbfräs. Nackdelen med det är, att det som blir kvar av stubben omöjliggör plantering precis där. Vaste of space, liksom.

Vår metod passar vår lilla tomt bättre. Och den är gratis!
Vi planerade att göra likadant med Tujorna men där gick vi bet. Åkerjorden innehöll för mycket lera, så det gick bara inte. Alltså fick vi betala för en maskin som hjälpte oss. Här var inte tanken att bara fräsa bort stubbarna.

Nej, här skulle allt bort.

När kranföraren väl hade fått upp dem, vilket inte ens för honom var speciellt lätt, spolades de rena med högtryckstvätten. Lera, sand och stenar försvann och de blev betydligt trevligare att hantera när vi baxade upp dem på flaket och körde dem till soptippen.

Så här i efterhand skulle man kanske gett bort dem till någon träkonstnär som kunde leka fram något. Hade jag haft kraften skulle till och med jag kunna hitta på något roligt.

De här schabraken var helt ohanterbara som de såg ut efter upptagningen.


Men vi hade ju en högtryckstvätt!

Jag tycker faktiskt att de tvättade rotklumparna blev riktiga konstverk!

För att riktigt förstå hur stora rotklumparna var, kan de jämföras med den blåa soffan på bilden ovanför.