16. Berget i gräsmattan

Berget i gräsmattan

När vi hade jämnat ut på baksidan av tomten och sått gräs syntes en bit av berget mitt i gräsmattan. Detta berg har under årens lopp kommit mer och mer i dager. Minnet sviktar och var det inte för alla bilder vi tagit under åren, skulle mycket ha glömts bort, och denna del av berget är just en sådan plats.

Hur mycket tid, arbete och pengar som lagts ner på denna plats vet jag inte, men det är mer än vad det varit värt, såhär med facit i hand?

Runt detta berg planterades två prydnadsträn, mest för deras vackra bark men inget mer. Körsbären gick inte att äta, inte ens fåglarna åt dem. Så småningom växte de till sig och trädkronorna var alltid i vägen.

Det ena körsbärsträdet sågades ner och stubben fick stå kvar. Kanske man kunde ställa en kruka där, eller så. Vi, eller snarare jag, gick rätt hårt åt den andra och ansade för mycket. Bägge träden dog.

Får väl erkänna att jag ibland kan vara ohälsosamt arrogant. Man kanske skulle använda sig av kunskaperna om trädbeskärning !?!?!? Kan inte skylla ifrån mig på något vis för jag har ett ansenligt bibliotek av beskrivande böcker i hyllan! För att inte glömma Google!

Ogräset hade förankrat sig rätt bra i skrevorna. Det var omöjligt att bara rensa bort utan här fick vi ta i med hårdhandskarna. Vi grävde ur ordentligt runt berget och rensade ur skrevorna rejält. Jag är helt övertygad om att det här noggranna arbetet betalar sig i längden. Upp med ogräsets hela rotsystem eftersom de sprider sig med underlöpare. Gräskockorna stansades ut som rejäla fyrkanter och staplades som förband i slänten mot Oxelhäcken.

Den sista biten av rabatten fick en massplantering av Purpurklätt. Jag tycker faktiskt väldigt bra om denna invasiva växt, som av en del upplevd som ogräs. Den bara står där och blommar hela sommaren och ber inte om något. Inte ens vatten. Man bugar! Nu är alla flyttade till släntrabatten.

Kaktusar och suckulenter har varit Calles favoriter ända sedan vi träffades. I vår lägenhet på Söder hade vi en uppsjö av kaktusar som ofta fick ullöss. Där satt man med en topsy och tvättade med rödsprit som hjälpte för stunden.

Nu hade vi en trädgård och vem kunde motstå taklökar? Vi fick för oss att göra en taklöksrabatt, med en massa taklökar i olika varianter. Lewisior ger ytterligare färger. Ganska läckert faktiskt, ända till den dagen då småmyrorna tyckte de hittat ett himmelrike med denna sandjord. Rabatten revs sommaren därpå. Taklökarna flyttade in i stora- och andra mindre skrevor där de nu blommar och förökar sig.

Vi hade dagliljor i massor framför verandastaketet. Dessa grävdes upp och planterades mot bergskanten. Plantorna hade ett omfångsrikt rotsystem, och blev riktigt tunga att hantera. De var ändå enkla att dela så jag fick loss en hel del plantor.

När vi gräver under våra projekt hör vi ofta det välbekanta ljudet då spaden slår i sten. Ett ljud som för mig gör grävandet till något spännande. Jag blir alltid lika glad och Calles ögon blir oftast mörka. Vi känner varandra rätt bra efter 40 år och jag kan till och med se när han försöker komma undan och hoppas att jag inte hört det klingande ljudet. Ha ha, den går vi inte på.

STENEN SKALL UPP!!!

Denna gång var den en med fina ådror i gult mot den gråa bottenfärgen. Den skulle ner i skrevan på berget och det var ett krävande jobb att vända den rätt och få den dit där det blev som stadigast. Under arbetets gång yttrades väl några otryckbara åsikter, men det är glömt nu.

I slutänden av berget närmast Fågelbogranen murades en liten rabatt för berget var så ful. Hit flyttade Silverarv, Fjällbrud och några taklökar.

 - Det är väl ändå märkligt att vi efter 30 år inser att vi faktiskt bor på ett berg!

Fågelbogranen

På kortsidan av berget står Fågelbogranen. Den sattes för trettio år sedan tillsamman med en Funkia. Efter några år lade granen sina grenar över Funkian så den flyttades.

Idag är jag ganska irriterad på granen. Den där lilla plantan på 50 cm diameter är nu 250 cm och över 170 cm hög! Dessutom är det någon som bor i den på vintern. Det kan man se för grenarna längst ner är jämnade med marken på våren. Kan det vara min ovän råbocken som baxar in kroppen där? Eller Grävlingen? Något stort är det i alla fall. Koltrasten boade inne i den flera gånger 2021.
Om vi hade haft en tomt på några tusen kvadratmeter hade den prytt sin plats men…jag funderar allvarligt på att kapa nedersta grenarna och göra om den till ett träd, skala grenarna och lämna barren längst ut, typ Japansk klippning. Calle får det mörka ögat - "Över min döda kropp", typ. Sista ordet är ännu inte sagt!

På andra sidan berget där dagliljorna stod murade vi upp en halvmeter hör mur. Bara så pass att vi fick plats med lite jord. Många gånger har vi inte haft jord att fylla nya rabatter med så då har vi tömt komposterna med material som inte förmultnat och lagt i botten. I denna rabatt står nu Djävulsbusken med Alunrot runt fötterna. Irisarna trivs och flera olika nävor blommar av och till hela sommaren. Mitt i rabatten står en Rosentamarisk. Den har jag velat ha i över tjugo år. Min dotter dissar den rakt av och förstår verkligen inte vitsen. Själv tycker jag att den har ett elegant och sobert utseende. En av mina favoriter.

En japansk blodlönn torkade ihjäl 2018. Det grämer mig lite för att jag lät det ske. Dyr var den också!

Nu till Irisarna.

På Zetas fanns det några Amerikanska Irisar planterade vid en sten och just då kändes det som om jag inte kunde leva utan sådana. Ett dumt köp för jag är egentligen inte så begeistrad i irisar.

Efter fyra år ploppar det upp en beige Iris! Verkligen ingen fin färg och definitivt inget jag skulle köpa. Var kom den ifrån? Googlade mig blå och hittade text om att Iris kan ändra färg beroende på temperatur, ålder och kemiska jordförhållanden. Vid denna reaktion involveras bara en del av själva blomman, men den här var alldeles för perfekt i kronbladsfärg och tungfärg.

Eftersom jag inte var nöjd gick jag ut på nätet igen. Jag är med i en grupp som hjälpt mig tidigare så jag ställde frågan "Vilken växt"?

Tre svar, två som bara ville vara hjälpsamma och en med lite mer kunskap. Han tog upp det här med hybrider. Jovisst, så var det säkert. Odlare håller ju på och korsar hit och dit, så i slutändan finns alltid chansen att växten retarderar. Att tro att man skall kunna ta reda på ursprunget i detta fall är bara för mycket. Jag hittade en liknande blomma på nätet och bestämde att den fick heta Iris Germanica Leonine. Detta är verkligen nackdelen med avel. I slutändan är lukter och utseenden så påverkade att man ger upp viljan att namnge dem. Taklökar är ett sådant exempel. Det finns många utan namn.