8. Nedre mot gatan

Nedre mot gatan

Nedan är växterna som står i planteringen bakom bolltujorna

Så här såg murkanten ut efter många år och innan vi satte igång med trädgårdsprojektet. Jag blir alldeles matt när jag ser bilden. Hur kan man plantera Berberis? Jag fattar det inte ens idag!

Min ursäkt är att när vi byggde huset styrde låneräntorna det mesta av våra val. Regeringen stimulerade bomarknaden med att garantera en låg ränta till de som kunde bygga sina egna hem. Räntemarknaden hade just då en cykel på ca 10 år och marknadsräntan låg på ca 15%. Det var vanligt att binda lånen så man åtminstone hade någon sådär hum om ekonomin. Vårt byggnadskreditiv på banken hade en ränta på 17%. Vid ett tillfälle under denna tid hade Sverige en chockränta på 500%. Hela världen tappade hakan. Detta var ju en nationalekonomisk varning som gav eko hur långt som helst. Vi torkade svetten i pannan och prisade våra 17% som var bundna... Helt galet! Alltså strävade vi efter stimuleringsräntan på 4% och med referensen på 500% kändes de som peanuts i sammanhanget.

För att få statliga lån fanns en massa riktlinjer både utvändigt och invändigt. Det var bara att inrätta sig i ledet. För vår del handlade det bland annat om gränsen till grannen där vi hade en nivåskillnad på 2.5 meter och en mur. Många av kraven handlade om barnsäkerhet. Det är ju jättebra, men många av dessa bestämmelser fördyrade bygget.

Ok, gränsen mot grannen var det. Antingen ett staket på 120 cm höjd eller taggbuskar som man räknade med att barn skulle undvika. Om vi hade haft råd med ett snidat svart järnstaket hade det varit snyggt på muren men som vanligt, de pengarna fanns inte.
Tre stycken blodlönnar planterades som kontrast till alla gröna träd. En annan tanke var att visuellt få ner höjden på huset som stod som ett monument i backen. Under dem sattes en häck av Blodberberis. Taggar så det räckte, men fy vad fula de blev med tiden. Svårskötta dessutom. Så, när vi tog tag i trädgårdsprojektet skulle dessa bort.
Jösses, vilket rotsystem! Här hade många lagt ner projektet. Det slutade med att alla förankrades i dragkroken och drogs upp med bilen. Det enda som var bra var att rötterna var gula och lätta att sära från annat vi ville ju inte skada blodlönnarna.

Precis längst ner i hörnan på tomten stod tre ädelgranar. Två i silver och en i mossgrönt. Tomten var liten och alla vet ju hur stora granarna blir. Dessa hybrider skulle bli högst 3 meter. Bredvid dem fanns några krypenar av olika slag som växte och hängde ut i vägen med sina grenar. De fick klippas in regelbundet. Återigen en gammal plantering utan kunskap om växternas egenskaper.

På marknaden, var de ju så små i sina krukor och ingen berättade om vad som komma skulle. Visserligen var hyllorna hemma fulla av böcker men det var ju inget man bar med sig och ingen tanke på hur stora de kunde bli, utan man shoppade loss så att säga, både på gott och ont. Det fanns en liten slänt upp mot gräsmattan bakom ädelgranarna, så där planterades släntrosen Fairy tillsammans med Lavendel. De torkade såklart utan bevattning. Till och med Lavendeln torkade. På den tiden hade jag en bestämd åsikt om att alla växter fick leta efter vatten på egen hand. Det fungerade inte i praktiken.

Åter till vårt projekt: vi hade redan tagit bort alla Berberibuskar så nu var det bara hörnan kvar. Idag undrar jag varför vi inte sparade Ädelgranarna? Just då var jag helt låst i tanken att bara kasta. Riktigt synd.

Frågan var vad vi skulle ha istället för Berberisbuskarna?
Det fick inte vara för högt så de växte in i grenarna på blodlönnarna, något som inte skulle klippas, något vintergrönt, något med ett litet rotsystem, något med insynsskydd.

Valet föll på Bolltuja.

På Zetas föreslog trädgårdsarkitekten att vi också skulle fylla marken runt tujorna med Pinjebark för att knyta an till Blodlönnarnas bladfärger. Sagt och gjort.
Det blev riktigt snyggt och jag får inget ogräs här. Med tiden tappar dock pinjebarken den djupa rostbruna färgen och det är lite synd.

Bolltujorna såg inte mycket ut för världen vid planteringen men jag ser nu att de växer till sig och fyller ut mellanrummen mellan varandra. De förväntas bli en meter höga och breda.

Mellan Bolltujorna finns nu lite vårlökar som snödroppar och krokus.

På insidan av Bolltujorna fanns redan två ädelsyrener och en Strävdeutzia, en Paradisbuske och en Perukbuske på stam. Denna perukbuske är sagolikt vacker på hösten! Den lyser helt röd när allt annat går in i vinterdvalan. Ett riktigt utropstecken!

Nere vid fötterna planterades några mörkröda Alunrot som efter ett tag inte syntes när Bolltujorna blev större. Dessa flyttade till dotterns trädgård.

På mellannivån i terrassmurningen sattes tre stycken Trädgårdsenar med vårlökar och på den övre terrassen mot gräsmattan planterades Hakonegräs, Amerikanska Irisar och prydnadsgräs.

Efter tre år hade inte rabatten utvecklats som jag tänkt mig. Blodlönnarna skuggade Hakonegräset så de fick inte tillräckligt med sol. Prydnadsgräset tuvade sig heller inte som jag hade önskat. Dessutom fanns det några som fick problem med fotosyntesen och tappade de gula kanterna. Dessa plantor flyttades till annan plats. De amerikanska Irisarna blev fina men gav ingen garanterad blomning och Klematisen skuggades av Purpurapeln.
Alltså gjordes rabatten om igen.

Vilka växter skulle vi ha? Calle överlät funderingarna till mig. Ofta var det så, jag hade idéerna och han visste hur man verkställde dem. En förträfflig kombination.

Ok, jag ville nog ändå ha något som blommade och skötte sig själv. Ölandstoken fanns ju som låg variant och med rosa blommor i olika nyanser. Två sorter av dessa införskaffades. Som kantväxt planterade vi Klätterbenved som jag tidigare hade delat. Dessa stod på tillväxt i asylrabatten, så nu kom de till pass.
Några pioner fick också stå här. Rosenpionen var självsådd i gamla pionrabatten vid friggeboden. De andra två plantorna hade jag drivit upp från frön, så här vet jag inte vad det kan bli.
Jättespännande.

År 2021 sågades Purpurapeln ner. Ett träd som kanske gör sig bäst som solitär. Den skuggade och såg allmänt skräpig ut. Ölandstokarna flyttades till asylrabatten där de andra står. Ytterligare pioner planterades här för att fylla tomrummen efter Ölandstokarna. Dessa pioner är sådana som inte längre får plats i gamla pionrabatten.

Trots allt tidigare arbete vi lagt ner här, blev vi tvungna att åtgärda denna rabatt igen. Jorden hade sjunkit undan så pass mycket att hela planteringen sluttade. Till och med Purpurapelns rötter var blottade.

För att plana upp till gräsmattenivå blev Calle tvungen att mura på ett förband stenbumlingar till. Sedan kunde vi fylla på med mer jord och plantera.

Trångt och jäkligt på alla vis. Det sluttade överallt och det var svårt att stå stadigt, och problemet med att bli äldre. Tyvärr bröts några grenar av på Paradisbusken och flygfäna surrade, myggen älskade Calle.

Rabatten höjdes ungefär 30 cm.

Och jag gillar inte att bli fotograferad!!!!!!